Snödroppen

Jag ringer taxi Lund, vill komma hem, för jag måste komma hem, ta hand om mina räkningar.
O vattna mina blommor.Jag ber att de ska komma o hämta mig på psyk.
Telofonisten säger. -"men Lena, ska vi inte säga att de ska hämta dig vid huvudbyggnaden".
Jag skäms redan då....för sjutton.....mår ju dåligt som det är, ska jag även behöva gå iväg...vill ju bara hem.

Telefonisten säger. -"Det är väl dumt att vi ska hämta dig på psyk.
Du vet ju hur folk snackar då".

Jag är väl inte så jävla korkad. Jag vet att mina kollegor vet att jag skurit upp min handled.
Taxi är lika med djungeltelegraf....

Med en uppskuren och halvtihopasydd handled, skriver jag dessa rader.
I min förtvivlan, i min ensamhet.

Det är i Lund 920307, platsen är avdelning 31.
Rubriken är en ovanlig lördag.

Får mina tankar när jag går omkring ensam i en sjukhuspark...våren är på väg.
Blå scilla överallt o en ledsen, ledsen Lena.

Snödroppen

Likt en snödroppe står jag här, lika liten och frusen jag är, längtar efter ett enda hopp, att solen ska komma och värma mig opp.
Vi vaknar till liv när snön smält bort.
Vi tar oss sakta fram, vi söker båda skydd o lä, när de kalla vindarna o regnet på oss tär.
Och när solen ler mot oss, försöker vi le lika mycket igen,
Men sen kommer de kalla vindarna och molnen, blåser solen bort och vi känner den lyckan, ja den lyckan,var alldeles för kort.

Vi kämpar på min lilla snödroppe och jag.
Vi väntar tålmodigt på solen varenda dag.

Lika små vi är när någon kommer och trampar på oss, men jag undrar
om inte min lilla snödroppe har en favör här, hon reser sig igen hur svårt det än är
När sommaren är här, då lever jag opp, ja då är livet sin topp.
Min lilla snödroppe har skiftat skrud, nu är hon rosen, ängen och allt det där.
Den lilla har blivit allt det där och hon är mig ännu mera kär----

När hösten blåser in, då försvinner jag och min vän.
Vi drar oss undan ner och undan igen.
Vi känner alla som går omkring o trampar på oss, men vi orkar inte mer med dem slåss.

Än en gång sparar vi oss till vårsolens glans.
Då, ja då vill vi åter ge LIVET en chans.

Så lika vi är, min lilla snödroppe o jag,
vi vill och vi försöker välkomna livet varje dag.

Så kände jag då...kanske inte så välskrivet, men dock.

Kan väl fortfarande känna så.....när jag ser o känner en snödroppe i min hand.
Mitt i allt så känner jag en enorm styrka.

Idag kan jag vekligen känna att det är inte bara min lilla snödroppe som reser sig i sin favör.
JAG gör det också även om det tar så oerhört på mina krafter.

Jag har så mycket inom mig som inte får trampas ner längre.
Jag måste få leva, jag vill leva, jag önskar att leva.
Framförallt så mycket att leva för.

Jag gör SÅ många mycket dumt mot mig själv nu (och mot andra) så nu MÅSTE jag låsas in.
Hur öppen ska jag vara här...
Hur mycket ska jag stänga inom mig.
I fredags...ja, då gjorde jag det allra värsta som jag själv kan tänka mig.

Lördagen gick åt att överleva.
Det var ett under efter det jag gjort på fredagen.
Söndag idag.
Så mycket energi att fixa allt o ingenting.
Kramat o pratat o pratat med min älskade dotter.

-"Jag gör detta för MIG, jag gör detta för DIG".
Ångesten kryper långt upp i nackskinnet.
Har även problem med andningsreflexen....eller vad det nu än är".
-"Men min lilla "Flura" jag vet inte när jag kommer hem till dig igen".
-"Men jag kommer hem igen".

Har nog aldrig haft problem med ångest förrut.

Det kommer nu.
För jag har en känsla av att detta kommer ta tid.
Det får ta tid.
Det sägs att man måste vara frisk för att orka vara sjuk.
..... så sant som det är sagt....
Herregud så mycket jag måste tänka på innan jag kan "dra".
Det finns en verklighet också.

Inte ens säkert att de kommer ta emot mig i morgon på psyk.
De är överbelamrade med "hemlösa o annat kleti o pleti ",nu när det är så kallt.
Jag har absolut inga "suicidtankar" MEN jag vet att om jag stannar hemma, så behöver jag inte ens bekymra mig.
Mitt liv kommer att ta en ända....som inte ens jag kommer vara beredd på.