Ja, jag är väl inte så vidare smart egentligen.
Jag håller på som vanligt, och det tär något så infernaliskt på mig.

Ljuger som en gris, pepparkaksgrisar ser bleka ut jämfört med mig.

Jag förstår i mitt innersta att så här kan man inte hålla på.
Jag kan gå ut o ta en promenad till stranden.

-Hoppsan jag halkade o bröt både det ena o det andra.
Ambulansen kanske kommer, ja man vet ju aldrig.....
Får spjälat både det ena och det andra.

Fan vad dum jag är.

Säger till ambulanspersonalen...öhh...åk ni hem, jag fixar det här själv.

Jag har fått för mig att om jag ligger där tillräckligt länge på gatan så kan jag resa mig och gå.

Till och med hoppa.
Så gör jag hela tiden.
Nja...i allafall linkar mig fram.

Det är jul snart, ångesten har slagit en bakåtsaltomortal o framåt o åt sidan många gånger om.

Det är snart jul, förväntan i barnaögon, ångest i mammas inre, sömnlösa nätter, är dock stolt att jag lyckats beta av de värsta räkningshögarna.

I hjärtat finns saltomortaler som gör mer ont än räkningarna från Kronofogdemyndigheten lyckas göra.

Jag vet, jag vet, jag vet.

Det jag hade behövt nu, får jag önska?? får jag önska av/i mitt hjärta??

DU tar mig i din famn, håller mig där en lång stund....Kramen betalar inte mina räkningar eller julklappar, men den kanske kan få mig att ta ett staplande steg framåt.

Brukar du hälsa på någon med brutet ben?
Eller brukar du hälsa på en ångestladdad mamma?
Brukar du hälsa på en alkoholist?

Jag har ingen som hälsar på mig.

Vill skrika....fan vad ledsen jag är....
Krama mig... så jag både känner ömhet, värme o styrka.
Snälla......
Ska jag till och med be om det....att du ska tycka om mig... då är det kris!
Det är kris nu.