Att vara eller inte vara....

Fredagen 21 augusti, platsen är Nämndemansgården klockan är 13.45 och jag är inkallad till ett samtal med Lars, en av teraputerna där.

Slår mig ner på en stol, ganska ledsen över dagen som gått hitintills.

Jag har "misslyckats" igen.
Jag har varit ärlig och berättat om det.
Idag får jag domen, det finns fler som säger att jag misslyckats.
-" Lena, säger han".
Vill att jag ska erkänna min maktlöshet inför alkoholen.
Där och nu.
Jag erkänner.
Tårarna sprutar ur mina redan rödgråtna ögon.

Var kommer de ifrån, hur är det möjligt att ha så mycket tårar, var kommer all sorg ifrån? Jag viker min näsduk, i flera lager, i olika former, jag känner att nu tar jag nog ett kliv upp ur stolen och springer därifrån.
Jag gör inte det.

Jag fortsätter lyssna på alla ord.
Ord som faktiskt inte får någon mening, för får inte mina ord gensvar varför ska jag då fortsätta lyssna.
Jag förmanas, jag bannas, jag känner att jag är inte så mycket värd.

Min ärlighet är värd zero.
Min sorg är total.
Min längtan får kliva ett steg tillbaka.

"Du är inte välkommen hit igen, så länge du är aktiv".

Jag biter ihop....viker servetten ännu ett par lager.
Tårarna formligen strilar fram.
Under dagen som gått har jag av mina medsystrar fått "tipset" att jag måste kunna bli förbannad.
Jag måste kunna bli arg.
Hur ska jag kunna det?
Borde jag bli det?
Ja, säkert.

Ska jag bli förbannad på mig själv?
Ska jag bli förbannad på nmg?
Ska jag bli förbannad på alla och allt.

Det ligger inte för mitt hjärta.
Jag borde kanske tänka om.....
Jag kanske ska bli en argbigga, kanske det händer det något då.

Ivilket fall som helst, jag går ut ur rummet, ut till parkeringen....blir förbannad tänker för en gång skull inte låta mig köras över....vi har en punkt kvar på dagen i efterbehandlingsgruppen, avslutningen.

Snyter mig, torkar tårarna och går in igen.
Tänker, va fan även om det är sista gången jag går in här, så ska jag göra det.
Sätter mig i ringen, slumpar sig att jag blir den näst sista som får säga hur dagen varit....

Jag får stora ögon till svar när jag säger som det är, jag tackar för mig och önskar de andra lycka till för jag är inte välkommen tillbaka. en miss i protokollet.
Alla lyckas inte med en gång, bara för man varit på nmg.
Men jag är definitivt inte bra för deras statistik.
Bitter.... inte ett enda dugg.
Realist.. mer än jag någonsin varit.

Jag är den jag är.

Älska mig för den jag är.