Flickan och kråkan. God och glad kexchoklad.

Livet är en paradoxal-hela tiden.

Melodin du lyssnar på kunde varit min, texten likaså.

Hoppas du tar dig tid att lyssna på orden till melodin.
Kanske du då förstår bättre mina rader som följer, nu är det så att jag har inte taniga ben, jag har knubbiga ben.

Sen i sången sjunger han om en döende kråka.
Jag berättar här om nykläckta kråkor som aldrig fick kraxa en vår.
För jag och min bror var tvugna att gå ut en vacker vårdag.liksom denna idag....ut på stengärdet, leta upp dessa små fåglar i deras bon, för att drämma dem i stenarna, de förstörde för mycket i fälten.

De skulle dö.
Döden var det värsta jag fruktade då, och kommer alltid att göra.

Så länge jag lever......Paradoxalt.
Belöningen efter detta uppdrag var en Kexchoklad.
De såg likadana ut på 70-talet som nu, jag vet.
Kexchokladen alltså.

Kråkorna såg likadana ut, då som nu.
Kråkan blev aldrig stor o svart i min famn.

Jag fick drämma den i stengärdet, innan den ens fick fjun eller fjädrar.
Synen är lika stark framför mig nu som då den där dagen i april 1974...eller nåt sånt.

Men flickan hon springer för livet, bort från livet.
Hon springer mot trygghet o värme.

Jag är ett springande barn.
Med ett bultande skräckslaget hjärta.
Jag bor nära naturen, väcks av fåglarna varje dag.
Kråkorna är mest högljudda, jag är irriterad på dem.

OCH jag vet att det inte är för sent.
Fast mitt hopp är en ihjälslagen kråka.

PARADOXALT ?