ENSAM

Jag är fullständigt medveten om att "om"/när" jag slutar dricka så är jag kanske mindre ensam...
Jag skrattar nästan högt när jag skriver dessa rader.

För redan innan jag började dricka så var jag, just ensam.

Jepp..utan omsvep.

Det är tufft, för så ska det väl inte vara?
Jag är ensam, men herregud...är absolut inte ensam i Min ensamhet. Det finns tusentals som känner som jag gör.
Men vad hjälper det mig.

Vad hjälper det dem?

Ingenting.

För jag VET.

Det kvittar, det spelar ingen roll hur många som sagt till mig...jag tycker om dig, det finns till och med de som sagt, jag älskar dig.

Så fanns det en människa som sa -Du kan aldrig älska en annan människa förrän du älskar dig själv.

Då blev jag så förtvivlad, för jag älskar min dotter, nähä...det kan jag ju inte göra...för jag älskar inte mig själv.

Har ALDRIG älskat mig själv.
Jag har bara älskat andra!
Trodde jag.(kan jag ju då rimligtvis inte ha gjort..eftersom jag aldrig älskat mig själv).

Jag gick igenom en del papper idag.

Ville hitta ett "brev" som jag skrev för ett tag sedan.
Ett "brev" där jag blottade mitt hela inre.

- Vem vill göra det, tänker du kanske då.
Ingen svarar jag.
Ingen i hela universum om inte hon är tvungen.
Tvungen svarar du?
Ja, säger jag för om hjärnan o hjärtat går på helvarv så måste man det.

Flera tusen varv i minuten..det tar på krafterna.
Har man dessutom ingen extraväxel att lägga in eller en broms, så blir det svårt.

Jag hade en tvärbroms för en månad sen, jag fick en propp i ett kärl från min hjärna.

Det var då det.
Jag är lika jävla ensam.
Då som nu.

Det finns EN människa som jag kan nå i ur o skur. Milla.Min Pytta. Men de gör jag ju inte...Jag ringer inte henne även om jag vet att jag skulle kunna göra det, jag är inte den som tränger mig på. Jag sitter hellre o tänker o fantiserar om en tid, då jag inte är så ensam.

Med flera tusen varv i hjärnan o fyra halvhjärtade varv i sinnet...det är svårt..men inte omöjligt.
Att överleva/leva så är ingen konstighet för mig.
Det är min vardag.

Varför tror du jag skriver denna blog?
Varför tror du att jag utelämnar mig så?
Är det för att dö?
Absolut inte!
Jag vill LEVA.
Detta är bara en övergång.
Kanske en hjälp för andra!
O kanske ett sätt att inte känna mig så ensam..............

"sicken tur att inte internet är avstängd från mig"