Uppgiven

Känner inte alls för att blogga mer...kanske ändrar sig om några dagar, just nu känner jag mig bara blåst.
Var inte rädd att be om hjälp sa de ofta till mig på Nämndemansgården.
Det har varit svårt att göra det, men jag tycker samtidigt att jag blivit bättre på att be om hjälp.

Det finns saker som jag inte lovar mer..tex-jag lovar att jag aldrig ska dricka mer. De orden skulle jag aldig kunna ta i min mun fler gånger.

Sen finns det saker som jag lovat som gör minst lika ont i mig när jag bryter de löftena.
Så just nu gör det jävligt ont i mig, för att jag var tvungen att bryta ett löfte till en händelse som jag själv hade sett framemot och min dotter med.
Jag bara kan inte låta bli att skuldbelägga mig själv, fastän jag vet att denna gången var det inte mitt fel.
Eller jo...det är det ju vid närmre eftertanke. O tänkandet är i full fart hela tiden.