På väg till psykakuten......

Vad jag våndas, vad jag skäms, vad jag hatar detta, vad jag är ledsen för detta, jag både planerar och inte gör det. Jag behöver omhändertagas- Ordet omhändertagas kommer för alltid ge mig ångest. Vill stryka det ur alla befintliga ordlistor. Ett ord
-som jag länge betraktat som ett ett vackert ord- tills i kväll. För i kväll fick det ett fult och föraktande innehåll.

Ångesten har varit så påtaglig de sista dagarna. Andnöden är så påtaglig, det har kännts som jag har nästan svalt min egen tunga.

Har du någonsin kännt att du behöver bli omhändertagen??? Hoppas för din egen skull att du inte behövt det.....
Jag kände att det behöver jag nu.....

Akut eller inte, skit samma. Jag har en dotter som jag inte struntar i. Allt måste klaffa.Annars kan jag inte åka iväg. Så är det.

Jag har packat min väska.

Väntar att dottern ska komma hem från skolan, att hennes pappa ska sluta jobbet o komma hit.Det är ju inte klokt egentligen, bjuder in min dotters pappa att bo här. det är snart sex år sen vi skildes. Men allt detta gör jag för att min lilla dotter ska ha sin trygghet med sina saker, sin katter, etc.....
Dotterns pappa kör mig till Ängelholm, där jag ska få vidare skjuts till Hbg.

Vi sitter på parkeringen, snacka om att tankarna snurrar.....Min kompis kommer för att hämta mig. Min dotters pappa kramar mig varmt o innerligt. Det känns annorlunda.
Jeanette kör mig till psykakuten....tar lite tid innan vi hittar rätt.

Hon följer med mig o ser till att jag kommer rätt, Får veta att det kommer ta tid innan vi kommer in.
Tacka fan för det. Det är de som skríker högst o ljudligast som kommer in först.
Jag gör som vanligt. JAG SKRIKER MIN SMÄRTA IN I MITT HJÄRTA.
Min tystnad belönar sig att jag också får vänta i timmar innan kontakt med läkare.

Som jag berättat tidigare, tar en och en halv timme innan jag får första kontakten. En stressad och totalt ointresserad sköterska som inte lyssnar, antecknar sporadiskt. en blåsning i en alkomätare som visar noll promille.
Hon säger att doktorn kommer strax. Jag lämnas i ett rum med utsikt över ett glittrande södra Helsingborg, på femte våningen.
När jag tittar ut och ner ser jag en gammal kyrkogård.
Mina tankar säger att där vill jag inte hamna ännu.

Koncentrerar mig på nuet, det är inte roligt, där sitter jag i ett rum med fyra röda skinnklädda fåtöljer, ett runt bord.
På bordet ligger en tidning Sköna hem och en telefonkatalog över Helsingborg.
Det finns två fönster, ett är säkrat, med dubbla rutor, det andra provosoriskt lagat.

Undrar om det är Svensson ett eller Andersson två som inte får det omhämdertagande som de önskat som slagit i sönder rutan, jag kan förstå att någon gjort det i sin förtvivlan, i sin dessperation att inte bli lyssnad på.

Min blick är naglad vid kyrkogården.
Hjälp mig annars hamnar jag där.
Det tar fyra timmar innan läkaren kommer......


Mitt nu är mer än ett skönt hem och alla de som står i telefonkatalogen ger jag blanka fan i.