1899 del 2

Alltså, jag kan inte låta bli att förundras över att de "forskarrön" som finns idag, skiljer sig inte nämnvärt från de vi kan inhämta från 1899. Visst har det framkommit många användbara fakta/medecinska faktorer och framsteg sen dess men ändå.....många likheter finns. Samtidigt är jag tacksam över att jag lever 2009 då vi fått mer kött på benen när det gäller denna sjukdom, fått andra behandlingsmetoder, andra möjligheter till tillfrisknande. Men i grund och botten är förutsättningen densamma TOTAL AVHÅLLSAMHET.



Ur Läsebok för folkskolan; kapitel 369 "Om spritdryckens inverkan på kroppens normala förrättningar"



De bedröfliga följderna af spritddyckerna hafva sedan urminnes tider varit kända. Hvarför begagnas de dock fortfarande?

Svaret på denna fråga är lätt att finna. Alla gifter, som på vårt nervsystem hafva ett bedöfvande eller lifvande inflytande, utöfva på oss en trolsk dragning, vare sig detta beror på den känsla af njutning, de medföra, eller på den glömska af sorger och bekymmer, som de bringa. Om bruket af sådana ämnen vore icke mycket att säga, ifall det vore oss möjligt att förtära dem i tillräckligt ringa mängd. Ty för alla, äfven för de mest giftiga ämnen gäller, att de i någon viss mycket liten mängd, olika för olika ämnen, icke utöfva någon egentlig, märkbar skada. Vi behöfva också blott blicka kring oss för att öfvertyga oss om att många människor alls icke synas hafva tagit någon skada, om de inskränkt sig till en obetydlig och sällan upprepad, således mera tillfällig förtäring af spritdrycker. Men dessa exempel äro farliga. om vi af dem låta förleda oss till föreställningen, att spritdryckerna i allmänhet vore jämförelsevis oskyldiga. Ty, äfven om vi frånse den möjlighet, som kan hända hvilken människa som helst, hon må vara aldrig så måttlig, att någon enda gång dricka för mycket och under inflytandet af ruset begå klandervärda och brottsliga handlingar, så är en annan fara så mycket mer öfverhängande.

Alla de ämnen, som utöfva ett bedöfvande eller lifvande inflytande på vårt nervsystem, hafva det gemensamt. att de synnerligen lätt förleda oss till att visserligen småningom men dock allt mer och mer öka den mängd, i hvilken vi förtära dem. Detta är fallet med tobak och morfin; detta är äfven fallet med spritdrycker. Kroppen vänjer sig nämligen småningom vid giftet. Den behöfver då oupphörligt större mängder däraf, för att det skall skänka samma korta välbefinnande. Små mängder, som i början voro tillräckliga, framkalla icke mer den önskade verkan. Och så går det vidare. Ingen människa, som börjar använda spritdrycker, vill blifva supare eller ens *måttlighetssupare*. Man nyttjar dem såsom njutningsmedel och tror, att man skall vara stark nog att motstå frestelden att gå till överdrift. Men huru ofta ske icke misstag härutinnan! Huru många unga män gå icke under, emedan det icke varit möjligt att i rätt tid sluta! I stället ökas oupphörligt mängden av spritdrycker, som de förtära, tills den öfverskrider hvarje rimlig gräns. Och, har man en gång utan att ana det kommit för långt på det sluttande planet, så är det nära omöjligt att af egen kraft hejda det ständigt växande begäret. Lyckas de för en tid att göra det, så uppträder det likväl snart igen med dubbel styrka. och äfven den bästa vilja dukar under. Endast om drinkaren besitter nog sedlig kraft att fatta en besämd föresats att genom fullständig afsägelse af bruket af sprithaltiga drycker undfly den hemska makt, under hvars herravälde han är slaf, och, om denna föresats understöds af hans närmaste omgifning, finnes för honom möjlighet att besegra begäret. Finnes ej dylik kraft, blir vistelsen vid särskilda ansalter för drinkares förbättring, där de ständigt öfvervakas, och där ingen möjlighet finnes för dem att skaffa sig den olycksbringande drycken, enda utsikten till räddning.

Jag är tacksam för att jag sitter här idag och skriver dessa rader, hade jag levt för hundratio år sedan hade jag med all sannolikhet varit inspärrad på en "anstalt för drinkares förbättring". När jag tänker efter, så tror jag inte ens att jag hade varit där, jag hade nog varit död.

Jag är tacksam för att jag lever, har en handfull vänkrets/familj som tror på mig, TACK till er som TROR på mig. Förhoppningsvis en behandling som väntar på Nämndemansgården. Den fanns inte heller för 110 år sedan, jag längtar dit, vår tids anstalt för drinkares förbättring.

Ps. när man som jag skrivit av en "gammalsvensk" text är det svårt att se om jag gjort några stavfel eller hur, visst får man lite tankeverksamhet;-)
Lena


I