Maraton

De sista dagarna som gått har jag kört flera maratonrace med mig själv.



I dag gick jag:-) med hjälp av en krycka, till affären, det är inte en speciellt lång sträcka, men ändå, jag gav mig fan på det och jag hade även förmågan att göra det. Det hade jag inte haft i torsdags, det är jag säker på....även om jag hade viljan till det också då, när jag låg här i min soffa och var hur sugen som helst, på en bit choklad, viljan fanns men resten då? Med en avsågad tå, som var mitt itu och lite till då ger man sig inte ut på några längre eskapader, då var jag helt nöjd med att jag kunde släpa mig till toaletten i tid......

Idag var det rätt att ge sig ut på en lite längre tur, tänk när allt går lite saktare får man mer kontakt med allt som finns nära omkring en. Jag hade förmånen att känna lite av våren, solen som försökte ta sig igenom vårmoln fyllda av lite snö lite regn, vårljuset är fantastiskt. Fåglar som sjunger i kapp med varandra. På eftermiddagen hälsar jag dem välkomna men på morgonen vill jag att de flyger sin kos(nästan). Idag blev jag glad när jag närmade mig hemmet, såg hur krokusen visade sig i min rabatt med gula, glada färger.

Jag sa tidigare att jag kört flera olika maratonrace, jag kan här nämna några utav dem.
För mig är de som maraton, nästintill "ouppnåliga" finns det något som heter så, du vill nå upp till dem, men det är svårt.
Jag har funderat mycket på vad det innebär om jag får åka iväg tilll Nämndemansgården, då inte bara vad som händer där och varför, nu har mina tankar kretsat sig kring allt praktiskt som behöver ordnas innan och jag märker att jag har bara nått en fjärdedel på denna sträcka.
Jag försöker trixa med min ekonomi, säger bara fuck
Försöker försona mig med tanken att vara i från min älskade dotter en månad, suck
Har fjorton dagar på mig att säga farväl till mitt andrum, som jag känner till. Det försöker jag också försona mig med. Eller rättare sagt inte försona mig med.
Jag våndas, jag jublar, jag gråter, jag ler.
Allt för att bli fri, hel och ren.
Jag väntar mig inga mirakel, jag väntar mig sanning, en snyting här och där, möjligtvis, jag väntar mig ärlighet som jag förespråkar och som jag själv önskar att leva för.

Min öppenhet, min ärlighet det senaste året har kostat mig oerhört mycket, så mycket mer än vad du någonsin kan förstå. ? ? ? ?

Att blotta sig själv, att släppa masken, att be om hjälp är inget man gör i första taget, vem vill underkasta sig själv så till den milda grad att man inte vågar ta tag i de händer som sträcks ut, för att få hjälpen upp.( citat från mig, Lena)
De finns de människor som tar sin nästas hand, när de fått en fis på tvären.
JA, jag vet mina liknelser saknar all rimlig värdighet. Vari ligger värdigheten?
Vilka människor måste nå sin egen rimliga botten, jo alla. Jag vet.Jag tillhör den skara som når min botten om och om och om och om igen. Jag gräver liksom en/ett borr, cirklar neråt och djupare än vad jag vill.
Men för att sluta dessa rader med lite glädje :-) Jag är på väg upp ur mina ändlösa cirklar, det vet jag, annars hade jag aldrig skrivit dessa rader.