Känner mig helt ur balans, frustrerad, förbannad, ledsen och arg. Möjligtvis också rädd.
Det börjar närma sig för dagen då allt ska bestämmas om min framtid. Ja, då menar jag april månad först och främst. Mitt ärende ska upp den sista dagen i mars, det kommer klubbas samma dag och om det blir bifall kommer jag vara på Nämndemansgården dagen efter. Inställningstid kommer vara klockan 13 och det är inget aprilskämt.
Jag kommer förmodligen dessutom företräda mig själv, vilket känns ganska tufft. Jag har fått tipset att jag ska skriva ner det jag tänker säga och hålla mig strikt till manus, frågor, kommer få mig på fall och jag kommer då förmodligen bara gråta.
Det är så mycket som måste ordnas fram till dess. Min ekonomi, inte minst och man kan lugnt säga att jag står på ruinens brant när det gäller den.
Jag står inför flera stup känns det som, i samma stund jag skriver dessa rader får jag veta att min dotters pappa inte kommer att ställa upp och ta hand om henne dessa veckor, vilket han lovat tidigare.
FY FAN vad ruttet, nu har jag alltså ytterligare en stor hjärtefråga att ta hand om. Jag trodde att den var löst. Om jag inte har min dotter i trygga händer är allt annat dömt att misslyckas.
Om jag i mitt förra inlägg i denna blogg sa att jag var ledsen, så kan de orden inte mäta sig med vad jag känner nu. Jag känner att efter allt det jag strävat efter så länge och så innerligt vill och önskar kommer stupa på målsnöret, ja då kan jag likaså stanna hemma.
Jag blir dessutom livrädd, tonen ifrån x-makens sms är inte trevliga.
Mitt hem är min borg, den som myntade det uttrycket visste inte att det finns altandörrar gjorda av glas, det vet mitt X, han har forcerat dem förr.
Jag är rädd och ledsen, och arg för jag trodde innerst i mitt hjärta att det skulle lösa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar