Självömkan

Det är nog ett av de svåraste orden som jag försöker begripa mig på - självömkan.
Jag förstår mig inte på det ordet och än mindre innebörden.
Så gör jag som jag brukar, jag slår upp i mina böcker för att se vad det betyder.

Till både min fasa och glädje så hittar jag faktiskt inte det.
Skönt tänker jag, ett påhittat ord, kanske en påhittad innebörd.
Men blir givetvis också lite nyfiken, var kommer det där ordet i från?
Det finns inget ord som heter så mig veterligt.

Själv - den egna personligheten.
Ömkan- (uttalat eller upvisat) medlidande, ibland med en biton av nedlåtenhet=självömkan. Är det då lika med att man tycker synd om sig själv.
Ömka sig-uttrycka sin sorg eller ledsnad över något.
Innebär det per automatik, att man tycker synd om sig själv.
Nej, jag kan ialla fall inte tycka det.

Men överallt inom aa- vård för beroende så talar man om självömkan.
Då är det lika med tycka synd om sig själv.
Jag fattar fortfarande inte.

Om jag visar medlidande för någon/något så är det inte för mig självklart att jag tycker synd om vederbörande.
ÄH! Jag får nog lämna det där.
Jag känner ingen "självömkan" i den bemärkelse som "alla" andra talar om.
Däremot vill jag försöka förstå min egen sorg och min ledsnad.
Men jag tycker inte synd om mig.
Nej, jag gör inte det.
Punkt slut.