Svikaren

Är det så kanske jag ska titulera mig i fortsättningen?
Det var ju inte så här det skulle bli.
Jag som hade så mycket hopp till mig själv den dagen jag lämnade Nämndemansgården, så som jag kände i flera veckor efteråt.
Som jag också kan känna emellanåt nu också, vissa dagar när allt känns toppen och jag känner mig målmedveten och full av tillförsikt och optimism.

Så kommer de dagarna när fan slår i sina klor i mig, lockar fram förhandlaren, redan där är det kört, för jag är världens sämsta förhandlare.
Jag loosar alltid.
Jag fick frågan härom veckan av en god vän efter jag sagt att det kommer nog dröja innan jag kan säga att jag är nykter för min egen skull.

Han sa -Lena, vad händer om du inte tar det där första glaset? Jag svarade att då tar jag inte heller glas nummer två, då replikerade han med -Ja, men då är du ju nykter för din egen skull.

Är det så enkelt,krånglar jag till allt.
Förmodligen.
Det finns många deviser inom aa som är hur bra som helst.

Det viktigaste först, Ta det lugnt, En dag i taget, Lev och låt leva, Långsamt kommer man längst.
Nu är det så att man kan ju inte bara tänka, att så ska jag göra.
Jag måste handla efter dem också.
Det är det som jag gör det svårare än vad det är.
Svikare, ja jag känner mig som en stor svikare.
Svek som inte hade behövts finnas om jag inte hade fortsatt förhandla med mig själv.
Jag sviker alla som tror på mig, men framför allt, jag sviker mig själv så in i helvete.
Ursäkta ordvalet, men det är ett helvete att inte ha förmågan att sätta stopp för dessa svek.

Mina ögon kan tindra.
Mina läppar kan le.
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se. (okänd)

Jag kommer att klara det här, det är min största önskan....jag ska bara inte......svika mig mer.