Ticketack....del 2...eller Vilken jädra smäll!

Var väl som en tickand bomb, den där kvällen för drygt två veckor sedan, då när jag skrev mitt förra inlägg.
Vaknade på lördagen, med en första känsla, va fan har hänt, tittade på mobilen, flera gånger om.
En huvudvärk som inte ens kan beskrivas.
Masade mig upp.
Jo, klockan var 13.15
Hur kunde den vara det? Hade någon varit inne o slagit mig med en batong...klubbat mig...känner en olustig känsla i kroppen, halvseg och bortdomnad på vänster sida.
Drar igång datorn...vad är det som händer?
Synbortfall...allt blir grötigt.

Och jag blir rädd.
Första tanken, stroke....nä, det kan väl ändå inte vara möjligt, migrän...ja kanske, vet inte...sönderstressad.
Ja,så måste det vara.

Nåväl ska inte dra varenda minut för er...orkar jag inte, vill jag inte o kan för den delen inte heller eftersom dagarna o nätterna har flutit ihop och bildat en enda härva av smärta, illamående, rädsla, förtvivlan,akutbesök, morfin, blodtryck, citodon, oförskämda läkare, ambitiösa läkare, snorkiga skötorskor, rara sköterskor, förtvivlad Lena, rädd dotter, ambulansfärder,déjà vu känslor, dygnet runt, déjà vu klistrat i mig, runt mig. Dag som natt. Vet inte ibland om jag är vaken eller bara i detta eviga déjà vu.

Förbannad taxichaufför när han fick stanna för tredje gången men jag måste ju spy, orkeslös, ont, outhärdligt, otäckt, oroväckande,då jag blivit hemskickad första gången, av den där nonchalante läkaren, som inte ens bemödade sig att undersöka mig.

Först trodde man att jag hade fått sviter efter en minst sagt felstucken lumbalpunktion (ryggmärgsprov) dottern räknade till 16 stick vid ryggraden...ja, jag tror hon hade rätt...det kändes så när de stack o stack o stack...fick komma hem på söndagkväll...det var då det stora helvetet bröt loss.

Suck...återigen....vilken röra...
Det var först i onsdags eftermiddag (denna veckan) när jag satt i min soffa här hemma som jag egentligen kunde ta till mig allt, ja i vart fall nästan.
Har fortfarande mina tvivel.
Min oro.
Min rädsla.

Skål!

Vad som hänt mig?
Gjorde de icke gråhårige neurologerna gråhåriga och de gråhårige neurologerna flick slita i de strå de hade kvar.De fick slå i sina böcker, ny skiktröntgen, både med o utan kontrast.

Jag hade fått en propp i ett kärl på väg från hjärnan.
I normala fall sätter sig en sådan propp typ i benet på väg till hjärtat.
Infarkten blev lurad..denna gången, men satte sig alltså på min hjärna som en propp.

Tydligen ganska ovanlig, detta i kombination med felsticket vid lumbalpunktionen har varit mer än ett helvete, ett brinnande helvete där du skulle kunna hälla på en flaska tändvätska där det ändå bara hade pyst...lite....i jämnförelse vad som hände i min hjärna under dessa dagar, nätter, timmar, minuter, sekunder....helvetes helvete.

Nu är jag hemma. Är lite virrig, tappar lite ord....gör mig lite rädd..men samtidigt vet jag ju att pillerna som jag tar just nu har den effekten. Ska ta waran under minst tre månader framöver....och nya prover och skiktröntgen.

Måste göra ett tillägg. Läkaren som jag hade under min tid på AVA var väldigt sympatisk och engagerad. Tack till honom.

Nu då? Ja, jag är väl lite mera ödmjuk, tyvärr naiv, oförsiktig, orolig.
Måste få ur mig lite mer galla...För andra gången sedan jag lämnade över min ekonomi till soc-(för att få ordning på den) uteblir min utbetalning som jag ska ha tillhanda varje fredag.....alltså återigen ett jävla stressmoment som jag inte skulle behöva i mitt liv.

Nu vet jag att några nyktra alkoholister säger...ja, men om du slutat dricka skulle det ordnat sig. Nåväl, det måhända, men jag kan i alla fall tycka att har jag nu "sänkt"mig så lågt (eller som jag själv ser det, är villig till att ta emot hjälp) så kan väl det ändå vara rätt från deras sida med.

Fredag em. Kollar datorbanken 32 kronor. Ja, jag överlever denna helgen...det är inte det. Det är principen. Kan tillägga....mina sjukresor, medicin har överstigit långt över "veckopengen" jag får från soc.

Ska överväga tanken igen...gå på gatan o få mig ett knull o lite mer i veckopeng!

Så, så sätt inte morgonkaffet i halsen....ni som känner mig, vet att jag har en morbi´d humor...men ibland kan den vara närmre verkligheten än sanningen själv.

Fröken ur sång - Titti Sjöblom - Melodifestivalen 1974: 4th Place

Ticketack från morgon till kvällen!!!

Hej... jo jag är här, jag lever, jag jobbar, stressar, ticketack från hundratals ställen. Ska jag hinna, kan jag lita på mitt väckarur. Jag har sjudagarsvecka o stämplar inte ut efter fem.Men dingdong, bussen? nej här är det cykeln. Räknar avståndet i mina cykelkliv. Huj, med hela veckan på språng, Min strid, år efter år. Har ingen kärlek att vara med på helgen, det gör ont,

Jag har gjort mitt val. Vinflaskan är min partner. Får jag en finger i kläm...stämplar inte ut för det.vad glad jag är att jobba igen. även om det inte är någon ordning o reda- vet inte från dag till dag...hur jag ska jobba...hur ska tiden räcka? Moll o dur... Ja ja, så här kommer det vara till oktober. Då gnäller jag väl om annat. Ticketack, ticketack.

Ångestattackerna är borta i vart fall....sköööönt, ticketack ticketack,

Förstår att de kan dyka upp när som, huuu..när de gör de, dör jag inte även om jag tror det, då.
Så är det. Nu ska jag snart nanna.
Hela veckan på språng.

Ps. Barngrupp för dottern existerar INTE. Tog bara ett och ett halvt år att få det svaret...ticketack.
Det var väl på tiden att få veta det.
I morgon ska jag inte hoppa ur skjortan, sovmorgon :-)

Så som i himmelen....

Allt har sin gång...

Livet har sin början, o allt som vi är säkra på, är att det också kommer sluta.

För min dotters skull slutade hennes farmors liv igår kväll,ja jag kände inte hennes farmor så väl, för jag var bara med en liten tid....i hennes liv.

Ja, den lilla tid jag hade förmånen att träffa henne, så tyckte jag att det var en underbar kvinna, som såg till den lilla människans väl.
Som engagerade sig i Röda Korset. Som var mån om sin familj. Om sin personal, skjutsa hit o dit, för de skulle vara i tid.
Som skrev brev till sitt barnbarn (ja, hon hade många) till min dotter...skickade med pärlor, en t-shirt, ja allt möjligt.

Dottern har svårt att visa något, efter jag berättat att farmor inte finns längre. Hon svarar, jag gör min dag så normal som möjligt. (märkligt förresten, att inte ens efter drygt tolv månaders ansökan om barngrupp o nu Nyligen ..två månaders ----ja, jag vet inte vad man ska kalla det? för finns det?? något stöd??? Ska jag skämmas som ber om hjälp ????

I vart fall så tror jag att sorgen kommer visa sig så småningom,
Jag tror att det kommer att visa sig om några dagar.
Så var det när farfar gick bort.

Allt har sin gång..

I kväll har vi ätit gott, dottern spelat blockflöjt, jag kompat på piano, dottern ringt ett brudpar vars bröllop hon ska vara med på, på lördag o frågat om hon får spela där.
Svaret var Ja.
Livet är som aprilväder, omväxlande.
Våren är i antågande, tack o lov, tack o liv,tack!


Min himmel som jag trodde fanns, ska jag hitta där
nånstans....