Ingen rubrik...än så länge.

Detta inlägg relaterar jag till många av mina tidigare inlägg,,allt som oftast när jag inte mår så bra.
Ja alltså ALLA mina inlägg.
Nästan.
När jag mår bra sätter jag mig inte här...faller mig liksom inte in.
Då har jag bara fullt upp att må "ganska" bra o då är det inte aktuellt att skriva. Jag gör det dock ändå idag.

För jag förstår ju att en del vill kalla mig bitterfitta, surkärring o allt annat möjligt.
Ja, det kanske jag är till viss del, men långt därifrån alltid.

De finns de som ser och hör mig skratta hjärtligt. Och jag kan få dem till att skratta tillbaka... det är det bästa.

De som tror att jag bara är en enda stor negativ skit, kan dra.

För det är jag inte. Jag väljer absolut inte "livet", i svart eller vitt...och jag gillar inte grått..För mig är livet alla nyanser. Både i gryning och i skymmning.

Jag kom inte i säng förrän 4 i morse, fåglarna sjöng,ljuset grydde, det var underbart.

Solen visade sig inför en ny dag.

Grannen satte igång med vinkelslip o hammare klockan 7.

Det tyckte han var underbart, inte jag,då..men jag gläds med honom.
Han kommer få ett underbart hus.
Servisen på mitt jobb, är underbar, vi har SÅ jäkla roligt ihop.
Jag har roligt med min dotter, hon med mig.
Jag tycker om det mesta i min trädgård.
En del av den gillar mig o växer o frodas.
Jag kan se till det lilla i mitt liv, men framför allt så ser jag det stora. Alltså det lilla som blir det stora...
Min dotter satte sig på gräsmattan härom dagen o dissikerade en liten mus... shit säger jag.. det är stort. Det hade aldrig kunnat/vågat göra.

Fick en kommentar härom dagen...förmodligen flöt den ut i cybervärlden,men inte i mitt inre: Peter skrev, Fyfan vad du skriver bra...du borde bli författare.

Såna ord gör mig glad.
Men Försäkringskassan gör mig helt fucking pissed of.
Ja, vissa grejer väljer man själv, men defenitivt inte en propp i hjärnan.

Säg i alla fall inte det till en nykterist att du får skylla dig själv?
Säg inte samma mening till en"vanligmänniska".
Säg inte samma mening till en alkoholist.

Vad är skillnaden?

Den jävla proppen sätter sig oavsett om du är black/white. Nyanserad, full, nykter eller på pickalurken eller "totaly sober".

Tror du inte det? Om du väljer sida, så gör du det.
Men men...I så fall ber jag dig att aldrig besöka min sida igen.
.. jag kan ockå välja. Spriten eller inte, vänner(äkta) eller inte vänner(moralpredikande).o annat kleti---

Moralpredikningar är kräk.. även om det kommer fån godhjärtade människor. De är sååå ynkliga...för de kommer från människor som vill må bättre än de gör...fastän de har goda hjärtan.
Ja, jag kan också läsa av människor...ser hellre i ögonen på en gröngöling än en ynkrygg till människa.

JA..JAG VET ...NÄR (märk..inte om)JAG ÄR NYKTER. BLIR det ANNORLUNDA,

MÄRKVÄL INTE DETTA.
MIN INRE GRUNDINSTÄLLNING KOMMER ALLTID FINNAS KVAR OCH DEN ÄR JAG STOLT ÖVER. TACKSAM, DESSUTOM O JÄKLIGT GLAD ÖVER DEN.
ANNARS HADE JAG INTE VARIT HÄR I DAG.....
JA, jag är glad över att vara här idag...

Ja ja suckar några nyktra dödliga alkoholister,,har du glömt att din sjukdom är progressiv och dödlig. Nej -svarar jag. Men just nu skiter jag i det..för de ska bli sol o 26 grader i morgon, då kan man väl inte må dåligt. Eller dö?

Min dotter och jag ska binda en krans i morgon.Och jag..jag kommer bara njuta. Och ja, jag kommer insupa varje ögonblick med glädje. och jag hoppas att jag inte dör i morgon.
Rubriken är om du inte fattat det ännu: I´am what I´am.

Fick ännu ett dödsbud ikväll...en taxikollega.. tankarna far...till Tommy............

En kram till dig Sillen, min okända vän. Ha en fin midsommar så gott det går :-)

Bruna eller vita kuvert!?!

När jag gick på AA för en tid sen, ja, jag skriver en tid sen, för allt är ju relativt eller hur? Där beskrev en man om ångesten att komma hem till de "bruna kuverten". Du som är gammal nog, vet vad detta innebär. Ja, om du inte vet det kan jag snabbt förklara det här. Bruna kuvert innehöll bekymmer, räkningar o annat skit.
Fick man ett vitt kuvert var det glädje. Det var någon som skrev till mig, för att de ville det. I dag är det annorlunda, alla kuvert är vita, det som skiljer dem åt, är "företagsstämpeln" Pay-Ex, Justitsia Inkasso,CSN, Kronofogden etc.

När jag var i tidiga tonåren hade jag 14 brevvänner och då var det inte ovan nämnda avsändare. (inte alla på engång)Jag var glad och svarade med glädje på breven. Att det inte fortsatte..ja, helt enkelt nya intressen, studievägsval mm.
Idag är jag inte lika glad när det rasslar till i brevlådan.
Jag svarar defenitivt inte på deras brev heller. Avsändarna är de där filurerna som förr använde sig av bruna kuvert, De har inga hjärtan i sig. Bara siffror, räntor och krav på mig.

Nu biter jag i det sura äpplet o försöker verkligen ta i tu med den där biten.
De andra breven uteblir. Jag är inte förvånad,det finns något som kallas för den gyllene regeln.

"Allt vad ni vill att människor ska göra er, skall ni också göra dem".

En "regel" som jag verkligen försökt efterleva på gott o ont.. .För ibland misslyckas den så katastrofalt, det är när jag "har mina konsekvenser". Jag VET att jag gjort många illa.

Bara Gudarna och Jag vet hur jag skäms för det..... men enligt tolvstegsprogrammet "ska" man inte be om ursäkt förrän man är nykter...det är inte jag. Jag kan alltså inte därför be om ursäkt, även om det är ibland det viktigaste jag vill göra för att gå vidare.


De kommer inte varje dag, tack o lov.Konsekvenserna. Men de är ständigt närvarande. Jag gjorde/gör mina vänner ont.


Nu kommer inga vita kuvert, mer än de stämplade kuverten...haha.
Det kommer heller inga inbjudningar.

Kan ibland känna stynget efter min fd. missbrukshandläggares ord "Vem fan vill va kompis med en alkoholist"?
Men så i klarare stunder så undrar jag så mycket varför ingen vill vara med mig.

Lena, sån som jag är/ för den jag är...

Så tänker jag i mina klara stunder, om o om igen,
"Nä fan vem vill vara med en alkoholist"
Det är nog det jag vill ha sagt mest med min blog.

Att jag är jag..skiter de flesta i, även jag.
Så är det.

Vet att jag är älskad,
...men inte tillräcligt...
för jag har så mycket att GE

Midsommar? Päror (potatis) sill grädde o gräslök....
Kanske några jordgubbar,,
Sällskap?
Bara en jävla massa stämplade vita kuvert.

TREVLIG MIDSOMMAR:
ps. dottern är inte hemma..hon slipper mina tankar...
I morgon ska vi på blomjakt..hon kommer få årets finaste krans, som vanligt.

GRATTIS på bröllopsdagen Victoria o Daniel.

ENSAM

Jag är fullständigt medveten om att "om"/när" jag slutar dricka så är jag kanske mindre ensam...
Jag skrattar nästan högt när jag skriver dessa rader.

För redan innan jag började dricka så var jag, just ensam.

Jepp..utan omsvep.

Det är tufft, för så ska det väl inte vara?
Jag är ensam, men herregud...är absolut inte ensam i Min ensamhet. Det finns tusentals som känner som jag gör.
Men vad hjälper det mig.

Vad hjälper det dem?

Ingenting.

För jag VET.

Det kvittar, det spelar ingen roll hur många som sagt till mig...jag tycker om dig, det finns till och med de som sagt, jag älskar dig.

Så fanns det en människa som sa -Du kan aldrig älska en annan människa förrän du älskar dig själv.

Då blev jag så förtvivlad, för jag älskar min dotter, nähä...det kan jag ju inte göra...för jag älskar inte mig själv.

Har ALDRIG älskat mig själv.
Jag har bara älskat andra!
Trodde jag.(kan jag ju då rimligtvis inte ha gjort..eftersom jag aldrig älskat mig själv).

Jag gick igenom en del papper idag.

Ville hitta ett "brev" som jag skrev för ett tag sedan.
Ett "brev" där jag blottade mitt hela inre.

- Vem vill göra det, tänker du kanske då.
Ingen svarar jag.
Ingen i hela universum om inte hon är tvungen.
Tvungen svarar du?
Ja, säger jag för om hjärnan o hjärtat går på helvarv så måste man det.

Flera tusen varv i minuten..det tar på krafterna.
Har man dessutom ingen extraväxel att lägga in eller en broms, så blir det svårt.

Jag hade en tvärbroms för en månad sen, jag fick en propp i ett kärl från min hjärna.

Det var då det.
Jag är lika jävla ensam.
Då som nu.

Det finns EN människa som jag kan nå i ur o skur. Milla.Min Pytta. Men de gör jag ju inte...Jag ringer inte henne även om jag vet att jag skulle kunna göra det, jag är inte den som tränger mig på. Jag sitter hellre o tänker o fantiserar om en tid, då jag inte är så ensam.

Med flera tusen varv i hjärnan o fyra halvhjärtade varv i sinnet...det är svårt..men inte omöjligt.
Att överleva/leva så är ingen konstighet för mig.
Det är min vardag.

Varför tror du jag skriver denna blog?
Varför tror du att jag utelämnar mig så?
Är det för att dö?
Absolut inte!
Jag vill LEVA.
Detta är bara en övergång.
Kanske en hjälp för andra!
O kanske ett sätt att inte känna mig så ensam..............

"sicken tur att inte internet är avstängd från mig"

Sommarlov- semester-tioårsdag ! HJÄLP !

Nästan varje dag besväras jag av en klump i magen.
En stor fet klump.

I vår katts mage vet jag inte hur många klumpar som ligger.
Men tillräckligt många för att min klump i min mage ska växa sig större.

Dottern skriver namnlistor o jag funderar på hur jag ska ha ihjäl dessa små liv på ett barmhärtigt sätt.

Sick!

Flickan och kråkan får bli ....lika djävlig igen o slå ihjäl nyfödda liv.

För att förstå mina inlägg här..får du läsa tidigare inlägg.

Idag lyssnade jag lite på radion när jag var på jobbet.

Ja..jobbet :-)

äntligen efter en månad här hemma o på sjukhuset...det var sååå roligt att vara där...

Hade nästan glömt bort hur god mat jag kan laga.

Och på radion, som surrade i bakgrunden fick jag mig en tankeställare.

Hur många klumpar det finns...runt om i vårt land.

I oroliga mammors (och pappors) magar.

Majblommekommitén har visst fått in rekordmånga ansökningar.

Jag ska skicka in en jag med.
Jag är givetvis tacksam över att ha fått tillbaka min hälsa, men ändå...ledsen att beröva min dotter på en semester.
Hon har sommarlov, ja visst...suck suck suck...men semester?
För ett och ett halvt år sedan tummade jag med min dotter o sa:

-När du fyller tio år ska vi göra något roligt tillsammans..åka bort...göra något du o jag.

Inte visste jag då ,att jag nu skulle sitta i den sitsen som jag gör.
Jag har veckopeng, 44 år gammal som jag är.
Min dotter eller jag svälter inte.
Vi är inte skitiga när vi går till sängs.
Vi har det bra o myser i en sliten soffa.
Vi skrattar o busar.
Min dotter vill till Kolmården eller Lalandia....
Jag blundar o sväljer.
Sväljer min dotters drömmar....med så mycket ledsamhet...(en del vill kalla det för bitterhet) inom mig...HUR ska jag kunna förverkliga dessa önskningar..

Min dotter har drömmar o jag..
ja, jag har också drömmar...men också väldigt dåligt samvete.

Kanske jag skulle ta o sälja de där klumparna i magen för 2000:- styck.

Jaja...drömma kan man ju...
Nu tänkte jag på kattungar..vad tänkte du?
Faktum är.."hade" en väninna..som hade "äkta katter" de ungarna kostade 6000:- styck...allting är realistiskt..relativt...
Realist?Är det realistiskt att sälja en kattunge för 6000 kronor...min hjärna börjar räkna... min klump i magen minskar..vår lilla kisemis..är varken äkta eller fin.. ;-) jo hon är fin o gosig....vi får allt vara nöjda med 200:- per klump...

Mina klumpar i magen...är obetalbara. De är mer än realistiska/ realativa....För de är mer än sanna...om du nu inte förstod annat...

De bara finns där..dag ut, in till natt, natt till dag..morgon som blir till dag..o jag, jag har ingenting att förbereda till min dotters 10-års dag.

Fuck.....up..
Fuck down...

Skriker hjälp...


O Du..
Ha en bra dag!

Utvandraren!

Min dotter har bestämt sig för att flytta hemifrån.
Hon är "nästan" bestämd när hon säger det.

Hon är en vetgirig nyfiken liten /stor skit.
Och jag är så stolt över henne.

Det är så här...jag har planer på att flytta tillbaks till Lund.
När det blir..vet jag inte, men att det ska ske, är mer än klart.
För här kan jag inte bo kvar.
Så är det, jag kommer dra mig runt här i sommar....just nu vill jag bara börja arbeta efter min ofrivilliga långtidssjukskrivning.

Vilja börja njuta av solstrålarna...
Vilja försöka strunta i att det regnar i massor idag.....

För första gången på 26 dagar! :-) kan jag skönja ett "ursprungsstillstånd".

Oj oj oj..TACK SÅ MYCKET.

Ingen huvudvärk...ja, nästan ingen i alla fall.
O nästan är bättre än ingenting alls!

Inga Tramadol, inga Citodon.

Om dotterns pappa får bostad innan mig..är det på tal om att hon flyttar med då till Lund.
"Märk" på tal om...jag är också på väg dit.
Vi är på väg till samma stad.....

Inget religöst, ironiskt eller filosofiskt över det eller...haha...tolka det som du vill....

Ha en bra dag!

"I´t sucks"

Så där ja...nu tror jag att jag har mött min soulmate.
Vi träffades i kväll på järnvägsstationen i Ängelholm.

Vi stod o stirrade på varandra ett bra tag.

Med lika rödsprängda ögon.
Lika svartvita i vår själ eller i vår klädnad.
Lika grisaktiga i vårt inre. (Resten vill stanna där)


Han en oförstående pit-bullterrier.
Jag en oförstående människa.

Vi stod o blängde på varandra i säkert en kvart, samtidigt som vi båda strosade omkring o kollade på omgivningarna.

Kände mig som en "jävla junkie" behövde ta min innohept-spruta.
Satte mig i en busskur.
Hade kollat läget runt mig..det var helt ok.

Min Soulmate kollade in mig, hans husse fullt upptagen med sms.
Drar i mig sprutan.
Samtidigt tittar jag mig omkring o ser en massa inskriptioner i bänkarna.

Reagerar o mår illa...
Fy fan vad det är många som mår illa...
Läser telefonnummer till påstådda luder..hat till skola, hat till morsor, ångestladdade ord..
I´t sucks....allt skrivet i en träbänk.
Och bänken är inte ens ett halvår gammal.

Samtidigt tänker jag på pitbull-terrien...han ser aggressiv ut, när jag slänger en blick till honom.
Packar ner den använda sprutan omsorgsfullt igen i min väska...inte vill jag att någon jävla junkie ska få tag på den.

Känner ögon på mig.
Glor tillbaka.
Hundjävel.
Fan.

Ja, jag har sneglat på honom också under tiden.
Han ser lika olycklig ut som jag känner mig.

Sorry....

Det finns även ögonblick i mitt liv när jag bryter ihop.
När det blir för mycket.

Det är NU.
Det är den där den där stunden när jag inte kan dela med mig,

i detta just nu, när jag inte kan vända mig till någon och fråga, vad ska jag göra.
Jag är så jävla förtvivlad i mitt inre, så att inte ens ni som fått följa min blog, som tror att ni är det alltså, i mitt inre....förstår att ni bara skrapar på ett yttre...jag, Lena är så jävla genomledsen NU....

I dag skämdes jag värre än en hund.

Har du sett reklamen för Alvedon vet du vad jag menar, det spöregnar, en liten vovve sitter under en stor vovve för att skyla sig mot regnet..."Är man stor får man vara snäll"..Jag är genomsnäll...alltid...jag kommer kräka ikväll...inte för att jag mår illa....utan för att det är nödvändigt.

Min galla kommer vara extra stark, extra sur, extra bitter, extra ångerfull, extra av allt .

EXTRA EXTRA.

Låtvalet...är ingen slump, det vackraste jag vet.
Extra-vackert.

Sorgset...

I dag gick jag till jobbet, kände efter ett par timmar...jag fixar inte det här- jag fick gå hem. Igår var mina blodprov åt pepparn...waran i extrados..Innohept-sprutor skulle forsättas tagas...hade inga hemma...fick inringt dem...hämta på apoteket.


Det var då det brast.

Lockat dottern till att cykla med upp i byn...amerikansk snurrglass...på torget.
Väl på apoteket...kostnad en summa långt över min budget o mina tårar.

Fan, fick skicka ut dottern -Du kan väl gå o se vad en sån där glass kostar?

Själv satt jag med oron och förnedringens klump inom mig.

Va? Jaha, kostar det så mycket, Kände hur det brände innanför ögonlocken, jaha 370 :- men...det är ju vad jag har kvar till nästa utbetalning på måndag... Och till det tillhör det, att det var bara halva dosen...

-Jag har ett servicekonto hos kommunen, säger jag.

Appotekaren skjuter fram ett av paketen o säger.
-Det är viktigare att du får din medecin.
Soc. brukar skriva en rekvisition.

Jag tackar i mitt inre o till henne.

Går en lång omväg för att komma över till byns affär...vi behöver ju lite potatis i alla fall.

Fan Fan jag vill inte att min dotter ska se mig så ledsen.
Stoppar en en peng i min dotter hand...

Väl inne i affären, måtte jag inte träffa på någon jag känner.
Givetvis gjorde jag det....skyndade till kassan.
Dottern överlycklig över den snurrade amerikanska glassen.

Vi har haft en skön, mysig kväll här hemma. Flera timmar ute i trädgården.
Men själv är jag desperat över att ingen kan ta mig i famnen, krama mig, säga Lena -Det kommer ordna sig.

Jag har världens underbaraste dotter.
Jag är lika vek som den lilla vovven som sitter under den stora vovven i Alvedon-reklamen.

Jag kommer bli ett hatobjekt....för jag säger nu mitt hjärtas mening..

Ärlighet är ett ledord för mig sedan ett par år tillbaka.

Jag känner ingen glädje inför livet längre.
Sommaren står inför all sin prakt, men jag mäktar inte med den.
Dottern är givetvis inom främsta priotering...men hur länge ska det dröja innan hon förstår att jag är som jag är. Hon vet redan en hel del...hon är tio år, hon skulle inte behöva det här...Hon VET allt.
Min älskade vän, min lilla dotter.Min starka lilla ömsinta tjej. Din mamma mår inte bra........
Nej...jag har liksom du, min vän livet till låns.
Undrar vems lånetid...varar längst?
Förmodligen din....för du är mest rädd om den!!!