Ticketack....del 2...eller Vilken jädra smäll!

Var väl som en tickand bomb, den där kvällen för drygt två veckor sedan, då när jag skrev mitt förra inlägg.
Vaknade på lördagen, med en första känsla, va fan har hänt, tittade på mobilen, flera gånger om.
En huvudvärk som inte ens kan beskrivas.
Masade mig upp.
Jo, klockan var 13.15
Hur kunde den vara det? Hade någon varit inne o slagit mig med en batong...klubbat mig...känner en olustig känsla i kroppen, halvseg och bortdomnad på vänster sida.
Drar igång datorn...vad är det som händer?
Synbortfall...allt blir grötigt.

Och jag blir rädd.
Första tanken, stroke....nä, det kan väl ändå inte vara möjligt, migrän...ja kanske, vet inte...sönderstressad.
Ja,så måste det vara.

Nåväl ska inte dra varenda minut för er...orkar jag inte, vill jag inte o kan för den delen inte heller eftersom dagarna o nätterna har flutit ihop och bildat en enda härva av smärta, illamående, rädsla, förtvivlan,akutbesök, morfin, blodtryck, citodon, oförskämda läkare, ambitiösa läkare, snorkiga skötorskor, rara sköterskor, förtvivlad Lena, rädd dotter, ambulansfärder,déjà vu känslor, dygnet runt, déjà vu klistrat i mig, runt mig. Dag som natt. Vet inte ibland om jag är vaken eller bara i detta eviga déjà vu.

Förbannad taxichaufför när han fick stanna för tredje gången men jag måste ju spy, orkeslös, ont, outhärdligt, otäckt, oroväckande,då jag blivit hemskickad första gången, av den där nonchalante läkaren, som inte ens bemödade sig att undersöka mig.

Först trodde man att jag hade fått sviter efter en minst sagt felstucken lumbalpunktion (ryggmärgsprov) dottern räknade till 16 stick vid ryggraden...ja, jag tror hon hade rätt...det kändes så när de stack o stack o stack...fick komma hem på söndagkväll...det var då det stora helvetet bröt loss.

Suck...återigen....vilken röra...
Det var först i onsdags eftermiddag (denna veckan) när jag satt i min soffa här hemma som jag egentligen kunde ta till mig allt, ja i vart fall nästan.
Har fortfarande mina tvivel.
Min oro.
Min rädsla.

Skål!

Vad som hänt mig?
Gjorde de icke gråhårige neurologerna gråhåriga och de gråhårige neurologerna flick slita i de strå de hade kvar.De fick slå i sina böcker, ny skiktröntgen, både med o utan kontrast.

Jag hade fått en propp i ett kärl på väg från hjärnan.
I normala fall sätter sig en sådan propp typ i benet på väg till hjärtat.
Infarkten blev lurad..denna gången, men satte sig alltså på min hjärna som en propp.

Tydligen ganska ovanlig, detta i kombination med felsticket vid lumbalpunktionen har varit mer än ett helvete, ett brinnande helvete där du skulle kunna hälla på en flaska tändvätska där det ändå bara hade pyst...lite....i jämnförelse vad som hände i min hjärna under dessa dagar, nätter, timmar, minuter, sekunder....helvetes helvete.

Nu är jag hemma. Är lite virrig, tappar lite ord....gör mig lite rädd..men samtidigt vet jag ju att pillerna som jag tar just nu har den effekten. Ska ta waran under minst tre månader framöver....och nya prover och skiktröntgen.

Måste göra ett tillägg. Läkaren som jag hade under min tid på AVA var väldigt sympatisk och engagerad. Tack till honom.

Nu då? Ja, jag är väl lite mera ödmjuk, tyvärr naiv, oförsiktig, orolig.
Måste få ur mig lite mer galla...För andra gången sedan jag lämnade över min ekonomi till soc-(för att få ordning på den) uteblir min utbetalning som jag ska ha tillhanda varje fredag.....alltså återigen ett jävla stressmoment som jag inte skulle behöva i mitt liv.

Nu vet jag att några nyktra alkoholister säger...ja, men om du slutat dricka skulle det ordnat sig. Nåväl, det måhända, men jag kan i alla fall tycka att har jag nu "sänkt"mig så lågt (eller som jag själv ser det, är villig till att ta emot hjälp) så kan väl det ändå vara rätt från deras sida med.

Fredag em. Kollar datorbanken 32 kronor. Ja, jag överlever denna helgen...det är inte det. Det är principen. Kan tillägga....mina sjukresor, medicin har överstigit långt över "veckopengen" jag får från soc.

Ska överväga tanken igen...gå på gatan o få mig ett knull o lite mer i veckopeng!

Så, så sätt inte morgonkaffet i halsen....ni som känner mig, vet att jag har en morbi´d humor...men ibland kan den vara närmre verkligheten än sanningen själv.