En gammal Amazon...

Avsked har alltid varit så smärsamt för mig.

I rubriken finns det ett sådant.
Jag var väl fem eller sex år, när jag var med om ett smärtsamt avsked.
Det låter inte klokt tänker du.
Bilen gick till graven.

Nej, jag är inte klok, säger jag.
Då blev jag ledsen o grät.
Herregud.
Är hon inte riktigt klok?

Jo, jag är klok, men jag har inte riktigt mina känslor med mig, vem vet, de kanske följde med i den där gamla Amazonen.

Kanske de försvann någonstans på vägen, har du sett några vilseledda..
tillbucklade känslor?
Vad gör du med sådana i så fall?

En sådan där tillbucklad vilse känsla?
I kväll skickade jag min bil till skrot.Det fanns ingen återvändo för den såvida jag inte hade tiotusen kronor för reperation.

Det hade jag förstås inte.

Jag fick vänta till skrotgubben kom o hämtade min bil.
Jag fick vara glad att han hämtade den gratis, ja skrotpreimien, har skrotats..


Ett avsked i fantasin...det gör ont. Och det gör ondare i verkligheten.

För en bil är en frihet, oavsett en mil eller tre....till teatern eller buggkursen.


För min del är det okej att "vi" inte har någon bil, jag känner redan sittknölarna skava.


Och jag har inte ens börjat cykla.........men jag har tagit adjö till min bil.

Det var ingen amazon, men inte långt därifrån...och tårarna börja stiga...

tårarna börja stiga även till musik ibland....som detta.

Benny var hemma hos mig innan idag...
han hade ingen aning om vad jag pratade om...

Jag sa att jag var lite frånvarande, för rätt som det var kom "Pachelbel" i mitt hjärta, hmm hjärna...här är det...
så mycket känslor, så många förlorade amazoner, så mycket liv, så många tillkrånglade känslor.....som är så vilse.

PS. Ska bli roligt att börja jobba igen.
Eller som Gert Fylkig skrek flera gånger om vid Svenska Akademins prisutdelning... "ÄNTLIGEN"!

Törstiga Torstens sylta

.....kom jag på nu att det fanns ett ställe i Lund som hette så på 90-talet.

Tokiga Torken får bära eller brista........

Det var länge sedan jag tokskrattade så åt ett tvprogram.
Ska försöka lägga in det i en gagdet här.

Men i vart fall....så ...ajaj.
Saltön del fyra 2010.


Fick jag mig en del gooa skratt men också funderingar.
För sån är jag.

Funderar väldigt mycket.

Detta underbara stycke/program hur det ser ut i vår omvärld.
Är värd att prisas.

Det här avsnittet speglar verkligen hur min vardag ser ut. Jag satt verkligen o tänkte. Låt mina vänner o min familj, se det här, för så är det ju...för mig.

Jag Lever mig in i varje roll,
Även jag lever jag mig in i motspelarprestationen. Det är inte bra att vara i motspelarens roll. För jag ska ju bestämma över MITT liv. Inte i andras. JAG är en fighter.
Det var inga nya ord, för mig P.
Jag är en fighter, annars hade jag inte suttit där idag för att prata med Dig.
Och inte till dig, eller med dig eller....eller från mig.

Att jag mår dåligt i min livsituation är en sak.
Att jag mår dåligt i mig själv är en helt annan sak.
Att skilja på dessa två är, ett faktum är, ett tredje.

Det vet jag för att jag är i detta sammelsurium. Med ett liv från ett,två ,tre.

ett stycke livshistoria.....
I Saltön sägs det, livet är till för att följas i vått o torrt.....
Det sägs att mitt hjärta är stelt.
Inte i detta underbara avsnitt av Saltön.

Jag skrattade så fenomornalt,åt historiens bästa golfhistoria (heter det så???) Femonmonarlt???
Vad sjutton heter det.????

I Saltön,är en 74 -årig dam ensam,hon blir bekant med en herre. så säger hon
-Vem vill ha en gammal golfspelare. Man vill ju ha lite fart.

Hahahaha...
jag ska för första gången gå ut på en golfbana snart
ska bli roligt! :-)
Och fartfyllt.

Charles Emil Dr Hagdahl

Fattigläkaren o fängelsereformatorn, under 1840-talet så var Chales Emil Hagdahl, en praktisererande läkare i Paris.(under en tid, men Svergie var hans hemland).

Under åren som följer kan man läsa om en klar observans för kosthållets betydelse.
Det viktigaste i en kokbok är väl ändå recept o anvisningar.

I dessa avseende måste också denna bok varit fullständigt avgörande, epoksavgörande.


Så ett par ord..

Det är vanskligt att hoppas att i ett arbete som detta kunna tillfredställa allas smak, åsigter och lefvnadsvanor; vi uppmana derför en hvar att göra de förändringar som i hans tycke kunna gälla som förbättringar.
Utan dock träda hälsans fodringar för nära , vilka hafva ett högre mål. som vi alltid sökt ernå, väl vetande, att helsan vinner, där vinner äfven kassan. Hehe....gäller även idag 130 år efteråt....

I sägenfloran kring den gamle doktorn återkommer ofta uppgiften att hans kokerskor fick pröva sammansättningen på kåldolmars ingredienser och tillagning sexton gånger innan Hagdahl kände sig nöjd, Då satte han en asterix, vid sitt godkända recept. Det viktigaste i en kokbok är välgjorda recept o anvisningar.

Än idag är Hagdahls recept o anvisnigar helt klart epokavgörande.
När det gäller att laga efter recepten får man dock ha i minnet att uppläggningskonsten är nu en helt annat än på 1870-talet, Bristen på kökspersonal, tidens smak och allmäna uppfattning har lett oss till enklare smak?
I nästa essä, kommer du finna ett kapitel om Kokerskan. Kapitel, menar blog....

Den kommer handla om mig...bla...

ett litet smakprov kommer här.
"En sjelfklok kokerska följer sällan några bestämda regeler, utan sammanblandar på slump de beståndsdelar, som borde användas med utomordentligt bestämdhet, smak, och noggrannhet; följden häraf, upprepade misstag i allt hvad hon försöker, Visserligen kunna lång erfarenhet och ett säkert öga sätta en person i stånd att stundom undvara mål och vigt, utan att derför äventyra, att företaget misslyckas; men detta är ett försök, att den i konsten oinvigde gör klokast i att undvara"

Bzzzzzz

Fick mig serverat ett par sanningar idag som jag vet är sanna.

För sanningar är bara sånt man känner i sitt hjärta är just det, sanningar, även om det är baserat på en livslögn.

Det där lät väl lagom flummigt.

Jag är inte flummig nu.

Jag är förbannad.

På vem?

På mig så klart.

Kanske jag skulle gå ut o slå på ett träd.

Nä, just det, träd ska man ju krama.

Kramas vill jag inte nu.

Jag vill bara få ut all ilska, all sorg.

Tankarna och känslorna haltar verkligen där inom mig.

Hjärntroll och hjärtkramare som fajtas.

Vill inte så mycket nu.

Vill allt och ingenting.

Vill bara få frid inom mig.

Bara så du vet....

Jag är ganska musikalisk av mig.... låten du hör här, passar mig just nu.
Vet inte vad du hör när du lyssnar till den, en kille som sjunger här, lite musik...lite trummor lite av varje. Lite pop.
Jag hör varje strof i fiolerna, känner varje drag på strängarna, känsligt, trummorna...ja varje beat. En man med känsla i sin röst.
Blunda vet jag...lättare att uppleva då, nu menar jag rent musikaliskt.

Jag blundar inte för min verklighet.
Lever mig in i varje ögonblick, I was aming for the sky.

Keep on walking.....
självklarhet för de flesta,
when the sun is rising....det är en ny dag med min dotter.
mitt älskade lilla troll.

Säger troll för hon förtrollar mig, får mig att le, får mig att vilja leva.
Min lilla, stora trollunge, hon börjar bli stor nu, både i längd o mentalt...ifrågarsätter och för ett samtal, min lilla älskade trollunge.
Hon är hos pappa nu, det är lugnt o skönt här nu.....
men vill trots allt ha min frågvisa dotter här.
Så att jag känner att jag finns, är behövd och att jag lever.
En kärleksförklaring till min dotter och till livet.

Det klart att jag vill leva.
Annars hade jag aldrig skrivit dessa rader.
Att jag sen "drabbats" av Ailien är en helt annan fråga, tex har FK bestämt att jag inte ska få någon sjukpenning de dagar jag låg på sjukhuset, med motivering att "var och varannan" människa i Svergie är ju deprimerad o har ångest.
Bingo, ska försöka tänka på det nästa gång jag får ett yrselanfall eller när tungan åker kullerbytta i min mun.

Att det blir en bakåtsaltomotal (eller vad det nu heter)
kvittar väl....
keep on walking.

I en skör tråd.

Keep on walking.

Med nöd o näppe.

Så är det.

Alla har sin historia, alla har sin verklighet.
Min är varken sämre eller bättre än någon annans, ja jag är ganska ödmjuk.
Alla har sin framtidstro.....
en del, har det med nöd o näppe.

Men "I´m keep on walking".
I never stop beliving.

Nu är dagarna ljusare, så är även mitt sinne.

Men jag lever inte, jag dricker inte ens om det nu var någon som trodde det, jag försöker bara överleva. Leva...vad är det?

(tänk att jag måste behöver försvara mina promillefria dagar) jag vill ju bara
leva.

When the sun is rising,
I´ll better be keep on walking.
I never stop belive......

Mina ångestattacker är lika närvarande nu som då.
Då som nu.
Alltid inom mig.

Fling fling ;-)

Flingor, snöflingor är roliga i början av december, det tycker nog alla, lite ljus som kommer med snön.
Men nu vill vi väl hellre sjunga med Robban.
"Det som göms i snö, kommer upp i tö".

Visst börjar jag känna av vårens närvaro.
Ett härligare ljus, sol, värme. Det är något speciellt med vårljuset.

Men det ska mycket till om jag o dottern ska klå rekordet av premiärbad 31 mars.
Var nere vid havet idag, fortfarande is 30 meter ut.
Brrr....Satte mig en stund på en tallgren och lät solen värma näsan.

Ångesten som tar stryppgrepp på mig då o då. Oftare o oftare.Det är fruktansvärt när jag känner det komma på mig, en jävla obeskrivlig känsla.
Men inte då, inte där, fanns ångesten närvarande.
Där på tallgrenen, var det mest tillförsikt.
Till skillnad från igår, när jag inte ens klarade ta en klunk av apelsinsaften dottern gjort till mig.
När jag gick o la mig, så vågade jag inte somna.
Varje gång jag var på väg, tänkte jag, nej nej jag får inte somna, ångesten var så outgrundligt djup. Jag somnade förstås till slut, resultat...en lång lång natt, med drömmar som tog så mycket på mina krafter.
Upplever SÅ jäkla mycket i mina drömmar så hade allt det som inträffade i drömmarna på fem timmar i sömnen, förvandlats till två veckors vakentid, är det väl inte konstigt att jag är tröttare när jag stiger upp än när jag lägger mig.
Det är i mina drömmar jag känner, det är där jag vågar säga ifrån, det är där jag lever. SJUKT.

Jag ska klara det här.

Blev jätteledsen när en vän var sarkastisk mot mig igår morse, sånt klarar jag mig utan.
Jag är inte dum i skallen, så är det bara.
Jag vet att jag har en del att ta i tu med, och det gör jag också.
Men döm inte.
Och håna mig inte fler gånger.

Från det ena till det andra, tog i lite härom dagen, det var "bara" våning 40 dottern besökte i Turning Torso....oj så nöjd hon var.
Hade haft lite svårt att somna.
-Men mamma det förstår du väl, sa hon. Det var så spännande och vackert att ligga o titta på utsikten.

Fågelsång igen, sjunger Robban, ja, idag hörde jag gröngölingen smattra/hacka på träden utanför mitt sovrumsfönster, enerverande men härligt.
Men så tokigt egentligen där sitter han o bankar på ett gammalt träd.
Jag bankar på lika envist med mitt missbruk. Enerverande ja,och inte fullt så härligt.
Det är svårt att förstå om inte man vet man pratar om.

Gröngölingen har ett syfte med sitt hackande.

Syfte med mitt missbruk?
Vet jag lika lite om, som om Hacke Hackspett.

Fling fling på er alla.

Turning Torso

I dag kommer min dotter få en upplevelse för livet, ja i skrivande stund har hon nog redan varit med delvis av den. Följde med sin pappa till Malmö, en vän till honom har en pappa i sin tur.. som har en lägenhet på 43:e våningen i Turning Torso...där ska min dotter övernatta.
Efter en tur till Köpenhamn.

Men först skulle de uppleva TT i dagsljus.

Och jag säger Jäkla tur att jag inte var med där.
Höjdskräck redan vid våning sex. Så är det bara. Fyrtiotre våningar, hu, jag hade nog kissat på mig redan i hissen.
Annars finns ju risken att kåken rasat om jag gått in där. För det är nämligen så att allt tekniskt som jag kommer i kontakt med för tillfället verkar rasa. Var med bilen på besiktning förra veckan, en dyster historia, åtta grava anmärkningar som säkert kommer kosta mellan ......ja ja..du vill inte veta, men jag vet, inte under 8000.

För 8000 kan man få en "ny" bil.
Jag vet inte hur jag ska göra där.
Bara döööö......


Nå så ,jag la min mobil på laddning. I morse var den stendöd.
Åkte till telenor i Halmstad...de var snabba att sälja på mig en lur.....innan de kollat att jag var kreditvärdig...de sa upp mitt abbonemang..kom fram till att jag inte kunde få nån ny lur, för jag har betalningsanmärkning.

Ja CSN o lite annat skit. Jag behövde en borgensman. Dessutom hela min adresslista o bilder kommer jag aldrig kunna återse.

Borgensman, hur fixar man det. Åkte till en kompis i Halmstad, hon inte hemma, åkte raka spåret till Ängelholm...hon var inte kreditvärdig heller.

Fick låna en telefon, ringa Telenor, han håller luren även under morgondagen till mig. Men fan till vilken nytta. Jag raserar ju inte bara tekniska grejer, även mänskliga kontakter.

Det är som Helen min fd. missbrukshandläggare sa. Nä, vem fan vill va kompis med en alkis. Den här kompisen/alkisen har panik just nu. Så mina vänner som jag fortfarnade har kvar, jag har inget emot er, kan bara inte svara, jo jag svarar.Ingen mobil, och snart stängs Internet ner. Är det nån som vet om posten funkar fortfarande? Sex kronor i porto. Det klarar jag av. Om du lämnar din avsändaradress.

Bloghistoria...

Så sitter jag här igen, har vare sig grepp om rum eller tid.

Inget annat heller.

Aldrig någonsin i min bloghistoria vet jag vad jag ska skriva om.
Orden kommer som de vill.
Ska erkänna att ibland har jag försökt tänka ut vad blogen ska innehålla, Men när jag väl kommer till kritan innehåller den något annat, kan det bero på att mina tankar går paraellet i fyrafemsexsju led.

Minst.

Är frustrerad just nu, mer än någonsin, är JAG och samtidigt inte.

Såg ut genom mitt fönster tidigare idag, grannen som är närmre åttio år och drabbats av stroke, satt på sin rollator i dörrhålet o njöt av vårsolen, själv satt jag vid datorn o letade bil och bekräftelse.

Bekräftelse när det är fint i sin bemärkelse.

Så fult när det kommer till en sökande, desperat klang.
Min ton är att jag inte VÅGAR ta emot, jag vågar inte känna.
Jag vill ge, ge, ge, ge....det måste vara någon som kan ta emot.

Grannen tog emot av solens strålar, han gav säkert av sig själv också när han tog sin rollator och satte sig i dörrhålet. Vårens första solstrålar vill ge, ge, ge oss livsglädje, hopp, glädje.

Snurra min jord...jag är lika värnlös som du....

Ta det lugnt, applåderna är varken till för dig eller mig i början eller slutet av detta inlägg.
De är för Helen Sjöholm, Benny Andersson o Lars Forsell.

Applåder ...en gång drömde jag om dem, musiker som jag är /var...


Min jord snurrar nu och jag är så värnlös för den.
Jag gör mina tappra försök att "försöka" förklara just för dig, varför jag nu måste göra det?
Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om "vad händer bakom din grannes dörr", nu går jag snäppet värre, vad händer i min hjärna, kan inte låta bli, vad som händer i din....kan inte ens föreställa mig. Förmodligen tänker du som är frisk....ingenting. Nu var jag elak..kanske....???

Men förmodligen är den lite friskare än min, ber dig lägga mina ord åt sidan ett tag.
En halv sekund, det är så jag tänker. Men det är inte sanningen, för jag tänker oavbrutet, dygnet runt.......

Lyssna till musiken.
Musiken.
Det har hitintills varit mitt sätt att förklara, förklara vad?
Mina tankar, mitt innersta.

Jag skiter i vad min "kontaktperson" på psyk säger om människor som blottar sig i en blog.
I helgen köpte jag en bok.
Jag hade så svårt att lägga mig ifrån den.

Äntligen en människa som förstår eller som rättare sagt kan sätta ord på mina tankar.
Hennes ord ÄR mina, även om mina ord finns här, så kommer de alltid till pränt.
Ann Herberlein, tack så mycket.
Din bok "Jag vill inte dö, jag vill inte bara leva".

Tack.Tack. har inte frågat dig om jag får citera dig men gör det ändå.

Jag kommer försöka nå dig via ett mail.
Men först till texten i min melodi som jag valt här för dagen.
Snälla ni som lyssnar.

Lysssna till texten. Snurra min jord...du är vad du bär...hur du än är.
Ibland kan säkert mina rader här vara osammanhängande

Ska försöka med Ann Heberleins rader förklara...dessa rader är "mina" men de är hämtade från boken.
"Mina problem är att jag inte kan sluta tänka. Jag kan sluta känna (vanligtvis är det då problemen börjar), men jag kan inte sluta tänka, Dygnet runt, varje sekund maler mina tankar, huller om buller, ovanpå och inuti, sammanlänkande, omslingrande i fyrafemsexsjuled och så slutar jag känna och tänker och då går det över styr".

Jag kan inte släppa boken, den kostade fyrtionio kronor på Maxis bokrea.

Jag köper den för den passar min plånbok.

Men inte Ann´s hon har skulder, jag suckar för varje sida jag läser, hon hade behövt minst hundra kronor för sin bok. Men om den kostat mer hade den inte räckt för min budget. Vi gör tokiga saker eller hur Ann?

Jag läser vidare, känner i gen mig i allt som mycket.

Tänker på mina ändlösa promenader, finns ingen som känner till Nöbbelöv o Gunnesbo som jag. Vandra, vandra, vandra....Drunknigsdöden. Ja, fy fan. Är nära den flera gånger dygnet runt. Har ett kärlekshatförhållande till havet. Jag har ett likadant förhållande till tårarnas makt, som är lika starkt som havets vågor, kanske för att jag håller på att supa ihjäl mig....men det gör väl inget?

Jag gråter ibland. Ett par gånger om året, det räcker väl....

Och när jag väl gråter så får jag svårt att hämta luft. Min tunga kommer ivägen. Jag gillar det inte alls, jag hatar det.
Min tunga förvägrar mig.
I stället för att säga vad den vill, så "kryllar" den sig bakåt i svalget o jag får knappt luft.

Tårarna sitter långt inne. När jag väl gråter, är det på fel plats,fel tilllfälle.
Min drunknigsdöd.
Mina tårar är ljusår iväg, o jag känner tårarna komma, sväljer jag, sväljer hårt och bestämt.
Inga tårar.
Tårar gör ont. Jävligt ont.
Tårar kan få en att känna, och vem vill känna, när känslor har för länge sedan försvunnit.


Natten söker alltid dagen, därför vill jag vara med en dag till med min underbara dotter.
Du är vad du bär o hur det än är.......min vän, natten griper efter dagen.