söndag 28 juni 2009

Grodan NMG 629







Här får vi nu stolt presentera lilla Froggy.




Han är så "stor nu", så hade vi lagt en sockerbit vid sidan honom, så hade sockerbiten varit lika liten som Froggy



För ca två månader sedan, smugglades han tillsamman med ca 1073 andra halvsyskon i en 1 ½ liters PET flaska från dammen vid Nämndemansgården.


Dagen var en solig och skön försommardag, i april närmare bestämt.




Tillsammans med en annan 1 ½ litersfylld PET flaska, åkte de två två klanerna vidare norrut. En lång resa fram till nu.




Nu efter många äventyrliga strapatser, med bla ett krossat akvarium, utspridda över en uteplats, alginvation och "fiskmat".




Solsken för det mesta, men även störtregn som tog flera av Froggys vänner. De spolades överbord när regnet vräkte ner i maj. En hel del av dem har nog hamnat i törstiga katters magar. Två katter som sätter sig i solen och lapar i sig av vattnet som innehåller lite grodor också.




Snacka om resa, för den som överlever!


Det är en liten tuff jäkel, som Froggy vi presenterar här......




Smugglaren som är nio år, och den som sett till Froggys resa genom tiden, är så glad att se honom.....
Ps, klicka på bilderna så ser du hur fin han är




fredag 26 juni 2009

Efterbehandling

I dag var det då dags för min andra efterbehandlingsdag på NMG.
Vilken omtumlande dag.
Så mycket känslor, så mycket smärta och så många tårar.

Men givetvis bjöds det också på sköna skratt.

Det är något magiskt över Nämndemansgården, solen lyser alltid där, på sitt sätt.

Nu har jag haft turen att vara där under april, som var en fantastisk vårmånad, mina efterbehandlingsdagar har också bjudit på skön och varm sol.

Och även om solen inte hade visat sig, så blir man så varm om hjärtat ändå. Vilket ställe, vilka underbara kvinnor jag lärt och lär känna där.
Tänk vilket privilegium, att få möta och få ta del av dessa tappra och modiga människor.

Nu vill jag säga till dig, att om du har bråttom eller inte på något annat sätt har tid, så är du välkommen tillbaka att läsa om "Min saga om sländan".
Jag önskar att du kan läsa den i lugn och ro.
För detta kommer bli en lång historia.Nu ska ni få vara med om en resa tillbaka i tiden, vi kommer stanna upp en stund, för att sen gå vidare till där jag är i dag.

I flera, flera år har jag längtat efter friheten, inte kommit nånvart, för jag har haft sällskap av en "listig, falsk och stark kompis". Sorry, kompisen är fortfarande här.

I vintras (feb.) öppnade jag denna blogg.

Jag kallar denna sida för "frogblog" för jag är ju sån, det hoppar grodor ur munnen på mig hela tiden.
Nåväl jag ville skriva av mig och få ventilera vad som tryckte mig.

Den som följt mig från början, vet också att jag kämpat hårt för att få komma i väg på behandling.
När jag så äntligen fick komma iväg, var jag mer eller mindre handikappad, nyopererad fot, och hade ingen möjlighet att ge mig iväg på några längre rundor.
Jag linkade ner till groddammen, som faktiskt inte så många känner till, den ligger väl för nära ytterdörren...de andra stegade ut i friheten, jag fick ta det som låg närmst till hands.

Vid groddammen hämtade jag kraft så många gånger.
Jag satt där i en timme innan det var dags för mig att dra min LDH.-livs-och droghistoria.
Solen var givetvis där då, grodorna kvackade(eller vad säger man?)
Och de glodde faktiskt på mig, i en rad satt de på en sten, och jag tänkte vilka märkliga djur.

VI, alla kvinnor bodde på en avdelning som heter "Sländan" och när vi gjort vårt eldprov, att just berätta om vårt livs -och vår droghistoria, så berättade någon för oss om "Sagan om fjärilen".
vilken var jättefin, vi belönades med en brosch i form av en slända.

Då var man trött, ledsen och stolt.
Men också befriad till viss mån.
Sagan om fjärilen är fin.....så här går vissa rader. (obs. jag vet inte vem jag ska citera)

När vi ser en hårig larv, är det svårt för oss att förstå, att en dag skall detta äckliga, krälande och motbjudande lilla kräk sväva omkring på skimrande vingar.....

Det följer med om hur fjärilen utvecklas....historien om fjärilen är vacker, det är inte det. Men här och nu vill jag berätta om Sländan....jag hoppas du vill följa med mig..... det är min "historia "
än så länge, inte min saga.
Detta är min verklighet.

torsdag 25 juni 2009

En rysligt rysande ryckig rytande Lena

Fy fan vilket humör jag har varit på, hela veckan.
Jag är det fortfarande och veckan är inte slut ännu.

Det har varit hela världen mot mig.
Ja ja, jag vet att så har det förstås inte varit.
Men jag har tolkat det så.
Jag har kännt det så.
Egentligen skulle jag bara vilja gå och dra ett täcke över mig, ska i och för sig det snart, för det är tidigt upp i morgon och i väg till andra efterbehandlingsdagen på NMG.

Det är med blandade känslor jag åker dit.
Jag vill inte dit, o jag vill inte vara hemma, jag vill bara bort.
Vart undrar du?
Det gör jag med.

Nu svär jag igen, men fan va taskig jag varit mot Iris.
Eller jag vet inte om jag varit taskig, för det har handlat väldigt mycket om gränssättande denna vecka.
Jag är hennes mamma, inte någon som det så fint heter, "curlingmamma".

Det är inte alltid lätt att vara ensamstående, ta 99% av allt vardagliga fostran.
Hon är min ögonsten, min lilla, vackra, kloka, finurliga dotter.
Men hon kan också vara...bara för mycket ibland.
Jag fattar, hon testar mina gränser.
Och när de överskrids allt för mycket, det är då jag blir förbannad.
Jag tycker inte om det för jag vet att hade jag mått bra, så hade förmodligen inte det blivit så här.

Men hon trygg och som ett barn ska vara, när jag sa gonatt till henne tidigare i kväll, så sa jag -"Jag älskar dig". Då svarade hon -"Men mamma det behöver du inte säga, det vet jag" och så pussade hon mig tillbaka. Det är sånt som värmer mitt hjärta.

I kväll skulle jag kunna skriva om tusen och en saker, men sammanfattningsvis så här långt denna vecka.
Obehaglig, skrämmande upplevelse med bilen.
Jag var riktigt skärrad.
Skärrad lär jag också bli över reprationskostnaderna.
Dyrt att hämta mina inlägg till mina fötter, eller skor. Kanske en bra investering för mitt välbefinnande längre fram, men ett stort hål i min plånbok.
Satte mig och tog itu med en pappershög som jag låtit vara i ett par månader. Räkningar, påminnelser, krav.....allt sånt som jag bara vill ska bli gjort men inte orkar.
Idag var jag på banken, ville höra om de kunde hjälpa mig att lösa in min CSN-lån, som jag idag betalar 1400 i månaden.
Men Nix Pix. Tyvärr du ligger 3200:- i månaden under riksnormen, så det går inte.
Som om det var en nyhet.
Jag vet att jag ligger under så mycket i månaden.
Är det konstigt att jag låter mina räkningar ligga på hög? Så dumt jag vet.
Jag måste leta upp ett annat jobb. Eventuellt annat boende, jag och Iris får börja cykla till jobb och fritids.......nä det var ett jävla gnäll på mig om pengar.
Pengar som inte betyder ett skit för en del.
Pengar som betyder allt för att man ska kunna må något sånär i sin vardag.I min vardag.
Sömnen är urkass och jag sover i snitt 4 timmar per natt, det blir man heller inte glad av.

Till sist vill jag be P (du vet vem du är) än en gång om ursäkt, för mitt plumpa meddelande innan idag. Det var inte shysst, för du är en av de som jag lyssnar mest på och känner igen mig i, och vet att du bryr dig om mig.
Nu måste jag sova...inte för att chansen är så stor för det, men få lite vila i alla fall. Jo, förresten....även om det varit en "skitvecka" så har jag varit nykter, eller som de på NMG i morgon kommer att säga, promillefri.

tisdag 23 juni 2009

Prästkragen

Älskar, älskar inte, vem har inte hållt den här vackra blomman, med de magiska svaren i sin hand.
Älskar, älskar inte och för varje svar, rycker man av ett av de vita kronbladen. Till slut finns det ett blad kvar som man hoppas ger det svar man vill höra.

Som liten vet jag att jag ofta styrde de där svaren, för vem vill höra; älskar inte.

Av någon anledning vilken vet jag inte så var det så jag kände/känner hela tiden, älskar inte. Ibland undrar jag om jag alltid varit oförmögen att tro på någon som sagt att den älskar mig. Alltid ställt till svars, alltid tvivlat, alltid misstänkt, alltid ifrågasatt.

Någon som betydde väldigt, innerligt mycket för mig, sa ofta att -Du kan inte älska någon annan förrän du älskar dig själv.

Men hur lätt är det att älska sig själv när man "tror och känner" att ingen annan gör det heller.
Egentligen var det inte det här jag skulle skriva om men det har nog ett samband ändå.

Förhoppningar och besvikelser.

De kommer hand i hand och jag kan inte handskas med något av dem.
Just för tillfället är mina förhoppningar trots allt att det bara kommer bli bättre, jag känner det på mig och jag känner också att jag är värd det. Återigen JAG hoppas.

Besvikelserna är dock ganska många också.
Jag känner att jag sviker mina vänner, min familj, och alla andra som stöttar mig.
Ja, de som vill mig väl. De som kanske tillochmed älskar mig.

Men framför allt så känner jag att jag sviker mig själv hela tiden, om och om igen.

Och så länge jag gör det så har jag ju ingen möjlighet att älska mig själv.

Obs! när jag skriver dessa rader så menar jag inte att de har samband med mina tagna återfall, utan jag menar mer i mina beteende och attityder, som är kanske det som betyder mest i mitt tillfrisknande, det andra det kommer det också. Alltså min helhjärtade nykterhet.


Så mina förhoppningar om mig själv åker upp och ner och fram och tillbaks.
Besvikelserna lägger sig som ännu ett ok på mina axlar.
Det är tungt att bära.
På ena sidan väger förhoppningarna, på den andra besvikelserna.
Jag står i mitten.

måndag 22 juni 2009

Änglavakt

Det finns nog en mening ändå med att jag ska leva ett tag till.
Idag när jag slutat jobbet hade jag lite åtagande att fixa, bla klippa gräset, där de har en stor tomt. Så jag lånade mina föräldrars klippare och fick ta den på släp.
Till saken hör att de bor ganska högt uppe på en brant ås. Jag visste att bromsarna på bilen jiddrat lite den senaste tiden, och hade faktiskt i tanken att jag skulle åka till verkstaden imorgon när jag är ledig från jobbet.
Hämtade och lämnade släpet, den första vändan var dottern med.
I den andra valde hon att stanna hemma.
På väg hem märkte jag att det började kännas väldigt konstigt i bilen.
Provbromsade, ett par gånger, det gick bra, men när jag skulle svänga in på en annan väg, var det bara bromsen ner i botten.
Otäckt, och när jag svängde in på min parkering försökte jag motorbromsa men det var staketet som fick bilen att stanna.
I all den villervalla testade jag inte handbromsen ens, den fanns inte med i mina tankar.

Fan, vad otäckt. Det värsta är att tankarna fladdrade iväg, tänk om det hade hänt på vägen ner från mina föräldrar......shit, det hade gått käpprätt åt helvete. Jag vet att det är farligt att tänka tanken TÄNK OM, nu gick det som det gick och jag är tacksam för att få sitta här och skriva ett par rader. Och att jag fixade en nykter dag och kväll.

lördag 20 juni 2009

.....midsommardagen 2009

ja, jag vaknade pigg och glad, ojoj, sovit nästan i tolv timmar, det var skönt.

Inte alla förunnat.

Jag behövde det visst annars hade jag inte gjort det.
Tog mig en lugn förmiddag, väntade på ett livstecken från mina kära vänner i halmstad.

T låg fortfarande däckad i migrän,
P tveksam om hon skulle stanna kvar eller inte.

Jag erbjöd att hämta(det gjorde jag redan igår), men nej...fick höra att hon ville nog åka hem och sen komma tillbaka senare i sommar......

Inget tvivel för mig.

Jag blev jätteledsen
Jag blev besviken.

Alla mina känslor om att vara nummer två,var fullständigt bekräftade.

Jag menar bara, om jag åkt till Stockholm, det är väl 50 mil härifrån, om den jag åkt till och var sjuk, hade jag då sagt nej till den som fanns fyra mil från mig, ville komma hämta mig...inte...men så är jag, så är visst P, hon väljer att åka 50 mil.....istället för fyra till mig, visar vilken underbar vän jag är eller hur?

jag valde att åka bort till strandvillan, jag jobbade där effektivt i fyra timmar, i trädgården, sen lånade jag lite Vodka, nu är jag här. Jag är ärlig ,stör det dig?

Midsommar 2009 = förhoppningar, besvikelser....


Midsommar 2009,

blev inte alls som jag tänkt mig.
Blir det någonsin så...ja, alltså som man tänkt sig.
Jag har tidigare skrivit om hur jag försöker ta till vara på mina känslor
(Kom inte på nåt annat ord just nu)
Midsommar 2009, för första gången på nio år. är jag barnledig.
Det känns jättekonstigt.
Vi har alltid firat midsommar ihop, min goa tjej och jag.
Så inte i år, men förmiddagen fick vi tillsammans, och vi satt på vår uteplats och jag band en krans åt henne.
Blommorna väl utvalda. måste ju matcha resten av ekiperingen....
Kände mig förhoppningsfull, skulle ju träffa två av mina goa väninnor från Nämndemansgården på eftermiddagen, så jag pysslade även med att garnera en god laxtårta som jag gjort, något överarbetad kanske, vad vet jag.....men allt var gjort med kärlek och omsorg.
Nåväl lämnade dottern, hos sin pappa, visste att en av kompisarna jag skulle till, låg med migrän. Det kan man ju inte hjälpa.
Den andra väninnan där, hitrest från sthlm, ville inte lämna stället.
Ok, vi ses kanske i morgon sa vi....jag gick på aa på kvällen.
Kändes skönt.
Laxtårtan nänndes jag inte ta med, i fall att det skulle bli en ny dag med mina vänner. Efter aa var jag sugen på glass.
Körde till Statoil_stängt, Motellet på Hallandsås_stängt, ville inte åka hem till ensamheten.....jag körde vidare mot Ängelholm....tänkte vilken dyr glass det blir det här.
Så har jag aldrig tänkt när jag åkt för att handla vin.
Men det var ialla fall en upplevelse att köra dessa mil.
Inte en kotte ute på gatorna, knappt någon bil som jag mötte.
Funderingarna var många när jag körde till stan.
Besvikelsen över att inte komma till H-stad hade lagt sig lite.
Nu ville jag ha min glass.
Köra hem vara nykter och glad.
Resten av världen verkade vara bombhotad.....ingen ute.
Jag la mig vid 23 och sov som en stock....fortsättning följer.....

torsdag 18 juni 2009

Behaga eller behagas är den ständiga frågan-skammens knut

Tick tack tick tack

Dreaming, hoping for another try

Jag har alltid velat människor väl, är det fel?
Jag har också önskat att de velat mig destsamma.
Var hamnade vi?

Frågetecknen är många, svaren likaså

Se på rubriken-Behaga eller behagas är den ständiga fråga-skammens knut.

Vad är skammens knut då?

Ja, jag vet inte men om jag känner skam för något så skäms jag för att jag känner skam, samtidigt vill jag ju att du ska se mig, när du ser mig. (utan att jag behöver skämmas)
Det är inte lätt.
Du ska ju inte behöva skämmas över mig, eller hur?

Ja, jag är kanske ett "maskrosbarn", nej, jag tror inte det.
Ingen "tapetblomma",
eller "clown"
jag är ingen "hjälte" heller.
Absolut ingen "rebell".

Vad är jag så då?

Vem kan jag säga att jag är, utan att skämmas?

Är jag i dina ögon en jävla alkis, är jag en kvinna utan ryggrad. Ja, du har sagt flera gånger att jag är ett as, ett as lever inte, Jag lever. Jag lever kanske under ytan många gånger, men jag lever iallafall.
Jag har blivit kallad ryggradslös flera gånger, sånt känns.Jag har fått höra att jag ser kuvad ut.

Jag måhända ha kört fast i samma hjulspår.
Det händer ganska mycket här nere i lervällingen må du tro.
Jag är inte ryggradslös, för jag har armar och ben som bara vill kravla sig upp, jag vill komma vidare på min väg.Jag är nyfiken på livet, livet som det är....vet du, är du intresserad av att få veta vad det innebär.
Fan jag är nyfiken på vad som finns efter nästa gupp. Ett sidospår kanske ; -)
Ut i vida världen, tjoho!
Är du redo att följa med mig......

Livet är en bergochdalbana (vilket fantastiskt ord eller hur?)
jag följer med den, jag vill känna med ett barns förtjusning förhoppning när vi åker uppåt, jag vill skrika rätt ut när vi far neråt.

Det är skönt att få visa vad jag känner.´
Jag är lika livrädd när det går upp som ner.

Därför kommer jag ibland o hälsar på här i mina hjulspår.
Det är tryggt, men fan vad enehanda det är.
Den ende jag behagar är det slitna spåret. Hur brett ska det bli?
Hjulspåret jag rullat i så många mil, så många år, det behagar inte mig längre.

Tryggheten? Får jag ta med dig upp?
Får jag ta med dig till en värld i ljus.?
Kan du vara snäll och följa med mig, jag är så jävla rädd.

Kan du hjälpa mig att behaga den värld som väntar.
Tryggheten, vill du ha glädjen att behaga mig.
jag vill inte vänta längre,
snälla kom med mig nu,
jag behöver något med mig från min gamla värld,
jag behöver Tryggheten.

Ticktack ticktack

Dreaming, hoping for another try......


I'm moving on, and I'm gotta get stronger now!
And nothing is gonna break me down


http://www.youtube.com/watch?v=6uhezzqJsKY

tisdag 16 juni 2009

Gråtande barn

Fy fan för dessa gråtande barn, ja ni vet säkert vad jag menar, tavlorna som hängde i vart och vartannat hem under 70 och -80 talet.

Jag har två sådana tavlor,med gråtande barn.(I mitt källarförråd)
Jag var också ett gråtande barn, men inte hamnade jag på nån tavla för det.

I dag har jag och dottern varit nere i förrådet för att rensa, det blev inte så mycket av den sysslan, då vi fann en "stor uppblåsbar" roddbåt som grannen lämnade till oss förra sommaren. Dottern fick ut den plus pump på gräsmattan och när hon hade fått luft i den skulle vi gå ner till havet och testa.
Under tiden vart jag i källarförrådet och försökte rensa.
Blev mest arg och frustrerad. fan vad mycket skit man samlar på sig under åren....jag vill inte ha det kvar och jag har väldigt svårt att slänga det också, bla tavlorna på gråtande barn.
Vad ska jag med allt till?

Det ger mig enkom smärta.
Nej ut med allt.
Helt ärligt om jag skulle sätta en tändsticka till allt som jag har där, hur mycket skulle jag sakna.
Ja, jag vet inte för jag har ju det tillgängligt om jag vill.
Men jag vill inte ha det och ändå har jag det kvar.

Jag och dottern gick till havet med en "uppblåst" båt mellan oss.
Baddräkter och varma kläder ovanpå.
Det var kallt i vattnet, men vi testade båten, ett roligt sommarminne.
Vi kommer säkert ha den med oss flera gånger i sommar när det blivit varmare.

Hem igen, dottern skrev lite på sin blogg, ja, hon är nio år och kan det där redan.

När jag var nio år var jag nog mest ett gråtande barn.
Visade det inte utåt, men i mitt hjärta gjorde jag det.
Fråga mig inte varför, kanske att jag redan då kände mig missförstådd, lite utanför, lite skamsen för alla mina tankar.

Mina tankar har följt med mig under alla mina år.
De har varit bra, de har varit knäppa, de har varit sunda, de har varit allt och lite till.
De har varit farliga, de har varit skamsna, de har följt mig överallt.

Jag har gråtit många tårar, en del har jag visat...men långt ifrån alla.

Mitt inre gråtande barn har aldrig kommit på bild.
Kanske i ord, trevande som här.

För jag är ett gråtande barn, vart än jag är.

måndag 15 juni 2009

Snaran kring halsen

Först och främst till alla läsare norr om Hallandsås, bildtexten är på danska och betyder i koppel, inget annat :-)

Fyllehund, japp det är jag eller jag hoppas att det passar bättre att säga att jag var det.
Men i koppel gick jag, hårt snarad om halsen.
Min husse, Alkohol, var inget man försökte mopsa emot.
Inte om Alkohol hade bestämt för en väg, då var det inte lönt att streta emot, bäst att vara lydig och följa med.
Vart än han gick så följde jag med, för då trodde jag att belöningen var fin och god.
Ibland var den det, men bara den första tuggan, sen blev det som ett gift för mig och något som jag bara ville ha mer av.
Det sa i alla fall Alkohol till mig, ta mer, ta mer.
Det är bra för dig.
Men innerst i mitt hjärta förstod jag att jag måste slita mig loss från denna härskare.
Jag ville ju ut på ängarna, skogen, stranden få springa fri.
Jag ville inte ha något koppel, jag ville bara få känna mig fri.

En dag slet jag mig från Alkohol, jag smög först men sen sprang jag.
Alkohol kom efter och skrek på mig, stanna kvar.
Hit med dig.
Jag löd inte, för jag ville bort långt bort från denna snara.

Nu springer jag fri, men jag vet även att Alkohol står och lurpassar på mig bakom varje träd, varje sten.
Men jag hoppas att Alkohol inte ska fånga in mig igen. Jag ska morra och försöka slita mig till varje pris, om han kommer nära, för nu vet jag hur det är utan en snara kring halsen.

lördag 13 juni 2009

Blogfreak

Idag har varit en enda konstig dag.
Vaknade i morse med världens bakfylla.

Torrfylla kallas det visst.
Alltså bara ett rent "psykologiskt"hjärnspöke som ställde till ett spratt för mig.
Det starkaste jag drack i går var en Pepsi.
Men när jag vaknade var det otäckt likt en baksmälla.
Skitjobbigt, för i en bråkdels sekund kom tankarna farande, vad hände igår kväll?
Men så mycket drack jag väl inte?

Det var som att befinna sig vaken mitt i en mardröm..............Otäck känsla.
Sen vaknade jag ordentligt och kunde ta i tu med dagen. Har under en tid funderat hur jag ska kunna nå ut med min blogg till flera.
Satt och spånade en stund vid datorn och numera finns jag med i Blogportalen, får se vad det kan ge. Ja, egentligen vet jag inte vad jag vill uppnå med min blogg.
Givetvis är det ett bra sätt att få skriva av mig, varför jag sen låter andra läsa, tja, kanske som en påminnelse om hur det kan se ut för den som läser, en tankeställare, men kanske framför allt en förståelse hur det kan se ut i en vardag för en som vill tillfriskna från ett helvete, alkoholismen.

Idag har jag även gått igenom en "studentskiva", ja alltså inte min egen utan hos en vänninas son. Var lite tveksam att åka dit, eftersom jag vet att det skulle bli en hel del alkohol och jag ville egentligen inte utsätta mig för det.
Dottern och jag åkte dit, det var ganska många där och efter bara en liten stund när jag märkte att en del började bli påverkade, så klarade jag knappt av det.
Höra deras kommentarer...tankarna for till mig själv, hur jävla fräck i munnen jag blir/blev om jag får ett par klunkar i mig.
Som tur var sprack himmeln upp och solen kom fram.

Jag var lite egoistisk och gick ut och satte mig i trädgården, smet undan lite för mig själv, inte riktigt ensam, för de yngsta inbjudna var också ute.
Det var betydligt trevligare att lyssna på dem. Men obehagskänslan var stark med alla påminnelser om hur jag varit. Vad jag sagt, vad jag har gjort.........hu hu.

Hemma igen, jag och dottern lite mys i soffan. Hon undrade när vi kom hem varför vi var tvungna att åka hem så tidigt, hon hade dessutom fått några nya kompisar där. Jag förklarade kortfattat och ärligt. Hon förstår, även om hon bara är (snart) nio, så kan vi ha en öppen dialog. Känns tryggt.

Nu är denna dagen snart till ända, jag har lärt mig mycket idag med. "Om eleven är redo så finns läraren där".

torsdag 11 juni 2009

Lev livet leende


Orden Lev livet leende, fick jag första gången höra i tonåren, likaså Smil mot verlden, så kommer världen att le mot dig.(danskt uttryck).
Tänk så lätt, eller?
Det verkar som en del människor är födda med ett leende på läpparna, andra kan ha mungiporna i höjd med axlarna.
Att leendet kan vara falskt vet vi också. Leendet kan komma ifrån hjärtat. Leendet kan komma på andras bekostnad, mindre trevligt med tanke på hånet bakom det.
Det finns leende läppar och det finns leende ögon.
Det finns leende som poppar upp när du tänker på en viss person.
Det finns leende man aldrig kommer glömma.
Det finns leende för de som om dagarna drömma.
Jag ler just nu, för jag sitter här (och är nykter) och får skriva lite.
Jag älskar att skriva.
Jag vet att det inte alltid är lätt att le.
När hjärtat och själen är itu, söndertrasade, då går det inte bara.
Eller om bilen går i sönder på väg hem från verkstaden.
Äh, nu håller jag visst på att spåra ur*L*.
Det där sista *L* är det nog trendigaste leendet, vad ska vi kalla det, chatt och-smsleende.
Ivilket fall som helst, idag försöker jag tänka positivt på morgonen och behålla den tanken, att om jag försöker le mot världen så kommer den le mot mig.
Det funkar faktiskt. Prova får du se.
Det är värt ett försök, inte det lyckas alltid, men man mår mycket bättre av det själv.
Jag har många gånger hört att jag ser så förbannad ut, det är inte så kul.
Ofta har det varit när jag kanske varit i mina egena tankar eller grubblerier. Och får man dessutom höra de orden, ja då kan leendet vara borta den närmsta kvarten.
Så nu försöker jag faktiskt att le lite oftare.
Det bästa av allt med mitt leende är att det är inte bara läpparna som ler, mitt leende kommer från mitt hjärta.
Det känns såååå skönt.
Ja, om nu tom en PAPRIKA kan le, så kan säkert du och jag också göra det.

onsdag 10 juni 2009

Varje kväll är ny.

Kan en kväll vara ny?
Ja det kan den.
Likaväl som att varje morgon är ny.
Varje ögonblick är nytt.

För mig som har haft ett beroende i många många år, så är allt detta nytt för mig.
Förrut flöt dagar och kvällar i hop. Dagar jag inte levde, för jag levde för mycket på kvällarna, dagar jag bara fanns.
Veckor som rullade på, månader och det som existerade mest var min ångest.
Min rädsla.
Min skam och min skuld.

Det är känslor som äter en inifrån, till sist finns inget kvar. Inga känslor alls.
Inga äkta riktiga verkliga känslor.
Idag tror jag att jag kan börja ana lite verkliga känslor.
Jag säger ana, för jag vet inte riktigt hur det ska vara.

Självklart har jag också haft känslor, som alla andra vanliga dödliga.
Men jag har antingen stängt inne dem, förhöjt/ förstärkt dem med alkohol. Trängt undan dem. Förbjudit att låta dem komma fram.
Vilket jäkla jox att ha det så.
Jag övar mig varje dag att tillåta mig känna, ibland lyckas jag stanna kvar i känslan.
För mig är nästan kvällarna bäst, kvällen är ny.

Få lägga mig nykter är ingen självklarhet, det är en gåva.
En lika stor gåva som att få vakna till en ny morgon.

Ps. bland alla mina foton har jag en massa bilder på solnedgångar. Ska faktiskt försöka ta mig upp en morgon för att ta lite bilder då med, har inte en enda på någon soluppgång.
Jag minns när jag körde taxi, att jag älskade att köra nattpassen på våren/sommaren just för att få uppleva hur dagen grydde och det ljuset som gjorde mig så euforisk.

tisdag 9 juni 2009

Kommentarer

I morse när jag loggade in här så fanns det tre kommentarer att granska.
En från en, för mig känd "följare" av min blog.
De andra två, vet jag inte riktigt vem det är.
Den ena kan jag ana men är inte säker.

I vilket fall som helst är det jätteroligt att få respons på det jag skriver.
Och i fortsättningen ska jag inte heller refusera någons kommentar.
Jag behöver höra både ris och ros.
Även om rosorna är vackrast, så är det kanske ändå riset jag drar mest lärdom av.
Jag behöver lära mig hela tiden.
Mottagligheten är dock väldigt varierande, men jag tror ändå att den är betydligt större nu än bara för några månader sen.
Förresten tror inte, jag vet.

Deviserna som vi har inom aa poppar upp emellanåt, men den viktigaste för mig är nog ändå.

Långsamt kommer man längst.

Jag är lite låg i kväll. Har varit mycket idag.
Först ett besök hos ekonomiavdelningen i kommunen.
Låter lite finare att säga så än att säga att jag varit på soc.
Nej, jag har inte fördomar mot dem som behöver gå dit.
Men det finns säkert de som tycker Jävla socialfall.
Japp, nu tillhör även jag dem som behöver gå dit.
Halvtid på jobbet och ingen a-kassa gör ingen rik, inte ens till att överleva på.

I vilket fall som helst så fick jag gjort det jag behövde och eftersom jag träffat kvinnan där ett par gånger tidigare så känns det inte så svårt längre att gå dit.
Det är ju inte så att jag hoppar av glädje att gå dit, men jag skäms inte.

Sen var jag hos Benny.
Det vet jag inte ens om jag vill skriva om:-) skämt åsido.
Det är alltid bra att gå dit. Eller kan man likna det med att gå på ett aa-möte.
Det kan kännas jävligt tufft att gå dit, jobbigt en stund.
Men absolut känner jag mig mer motiverad när jag går därifrån än när jag gick dit.
Det var en hel del som kom "upp på tapeten" där i dag.
Har en massa tankar om det i kväll.

Men vill låta dem vila i mig själv ett tag till.

Jaha nästa punkt för dagen var att åka och fixa kläder till dotterns skolavslutning.
Hon fick det hon ville ha själv.
Jag skulle aldrig tvinga henne att ta på sig något hon inte vill ha, för det vet jag hur det känns. Den känslan ska hon slippa.
Hon har förhoppningar om att det ska hända något roligt på fredag. Jag ska vara med i kyrkan men sen måste jag åka till jobbet. Vi får se vad som händer framåt kvällen. Något roligt får det bli.....

Till Dig som läser min blog. Vad trevligt att Du gör det.
Forsätt kommentera och jag ska svara, om jag kan.

Idag blir det inga kloka ord. Idag blev det bara lite vardag. Det är ju trots allt den vi har mest av.

söndag 7 juni 2009

Förspillda dagar med en förtappad själ.

De har varit många av de dagarna, förspillda dagar med en förtappad själ.
Alldeles för många.
Vägen i mitt tillfrisknande är inte lätt.
Ibland känns det som jag bara vill ge upp.

Men självfallet innerst inne så vill jag ju inte det.
Vid tidigare tillfälle har jag sagt att jag kan skymta ljuset på den nyktra sidan, och jag vet att det är där som min själ hör hemma.
'
Min själ vill inte vara i de mörka stunder och dagar som bakfyllorna ger.
Det är inte värt det.
Jag önskar mig så innerligt ljus och frid i min själ.
Jag vet att jag måste jobba mer aktivt för att nå det.
Men det är så lätt att dagarna bara rullar på och jag faller tillbaka i gamla tankesätt och handlingar.

Jag vet det är många som tror och önskar att jag ska fixa det här, känslan och pressen jag har där är lite jobbig stundtals.
Jag vet ju också att det är för min egen skull först och främst som jag ska vara nykter, men jag kommer ändå inte ifrån förhoppningarna från min familj och vänner att jag måste fixa det här.......annars...........jag vad ska jag säga om annars.
Jo annars vet och förstår jag att en del av dem kommer vända mig ryggen. Men i själva verket är det jag som vänder dem ryggen när jag ger mig hän till den trogne, falska, listiga, djävulsvännen.
Just nu i skrivande stund har jag nytt hopp, nytt mod.

Idag är jag stark att säga Ja till livet.
I morgon vet jag inte om jag säger ja till döden.
För jag vet att det är en dödlig sjukdom jag har.

När jag känner som jag gör nu, kan jag inte fatta varför jag inte alltid kan känna som jag gör, just nu. Det är ju så här jag vill må. Pigg, glad, lycklig och tacksam.

Läser just nu en bok av Paolo Coelho "Brida"......... Några rader från den om rätt och fel

Det var en söndag och de åt lunch alla tillsammans hemma hos hennes farmor.
Hon var fjorton år och satt och klagade på att hon inte lyckades göra en viss läxa i skolan för att allt hon började på slutade helt fel.
"Kanske dina fel försöker lära dig något", sa hennes far.
Men Brida nekade envist och sa att hon hade gjort fel och det gick inte att ändra nu.
Hennes far tog henne vid handen och de gick in till vardagsrummet där farmodern brukade se på TV. Där fanns ett gammalt golvur med visare som hade stått stilla i många år av brist på reservdelar.
"Det finns ingenting i världen som är helt och hållet fel, flickan min", sa hennes far och såg på klockan.
"Till och med en klocka som står still lyckas visa rätt tid två gånger om dygnet"

torsdag 4 juni 2009

Tveeggad - min vän

Slår du upp ordet tveeggad, står det att det är (oftast svärd och knivar) som har två slipade kanter, på båda sidor om bladet för att skära hugga eller så vidare.
Tveeggad kan också betyda- att ha ogynnsam verkan lika väl som gynnsam.

Alkohol vs kärlek i mitt liv.

Hämtar rader från Cajsa-Stina Åkerström
låten Kom



Dagar kommer och dagar går.
Så länge som mitt hjärta slår
ska jag leva som om
lögnen inte fanns.
Här är stilla, tomt och tyst
här som undret skedde nyss
när mörkret vek för
ljuset och försvann.

Kom min älskade
kom till mig nu som då.
Kom hit och red mig en plats
som jag kan vila på.
Kom och rör vid min själ.
Kom låt mig få höra den rösten
som jag minns så väl.
Kom ta mig ner från
detta torn av ensamhet,
men kom med tålamod
jag kan va stolt, jag vet.
Det enda jag vill är att
få ha dig här tätt intill.

Jag ber dig, kom.

( (Jag lever i en ordnad värld
Allt det jag drömde om
har jag skapat här, ett skönt hem och ett jobb som
ger mer än dagligt bröd))
Men i mig finns en annan sång
Den sången som du sjöng en gång,
ska jag bära genom livet till min död.
Kom min älskade......

Liksom en tjuv om natten
bröt du dig in i mitt liv
och jag försökte värja mig
med allt jag kunde nå.
Men du var så smart
och förutsåg mina drag
Till slut så stod jag där
och bara såg på när
du stal mitt hjärta.
En sån obeskrivligt ljuv
och bitter smärta.

Kom min älskade.....

tisdag 2 juni 2009

Var morgon ny

Det finns en bok som heter Var morgon ny, det är en bok som är tänkt att vara vägledare och ett stöd för de kvinnor som fastnat i ett beroende. För varje dag kan man läsa en liten text med efterföljande reflektioner och ett par slutrader. Vi läste den på NMG varje morgon och alla i gruppen fick göra sina reflektioner. Vissa dagar sa texten en ingenting alls, nästa dag kunde det vara en som man gick och tänkte på "länge". Jag köpte boken dag två på min behandling. Jag har nu, sen jag kom hem, fortsatt att läsa varje morgon i från den, det är inte alltid jag hinner reflektera så mycket just på morgonen, så ofta tar jag fram den igen när jag har lite mer tid att läsa och begrunda.
I morse 1 juni löd texten som följer:

Man kan inte plocka alla vackra snäckskal man finner på stranden, man kan bara ta några få, och de blir så mycket vackrare just för att de är få.

En del av reflektionen från boken sa:

Om vi inte lever livet långsamt- en bit i taget, ett snäckskal i taget- upptäcker vi aldrig det viktigaste, den inre människan. När vi lugnt och behärskat riktar vår uppmärksamhet mot en person, en plats eller ett föremål, lyser den inre skönheten igenom hos den person eller det föremål vi iakttar, och samtidigt blir vi också vackrare.

En del av min egna reflektioner kring texten var att jag vet vilka mina vackra snäckor är, vilka som finns med mig som jag vill behålla.

Bland snäckorna finns vänner, några få, men Gud så värdefulla, trots allt jag gjort mot dem, svikit, trampat på dem varit nära och krossa dem. Men de finns fortfarande kvar. En del naggade i kanten, men de finns fortfarande kvar, de är vackra och betydelsefulla för mig. Jag kommer vara rädd om dem i fortsättningen.
De finns de snäckor jag krossat, hur mycket jag än önskar, och hur mycket jag än hade velat laga dem, så kommer jag aldrig kunna göra det.
Det kanske låter märkligt men jag kommer behålla de där krossade snäckorna, i mitt hjärta, för att påminna mig om att jag ska vara rädd om de andra jag har.

Det finns en plats, som är så värdefull för mig. Havet och stranden.

Jag och dottern var nere där en stund i kväll, vi har ju trots allt bara 250 meter dit, vilken lyx eller hur? En skön sommarkväll, en skön och vänlig sol, en unge på gott humör och så jag (som känner mig relativt hyfsad i min fot) kastade frisbee en stund. Kunde blicka över flera kilometerlång strand, se vattnet glittra i solen, känna doften av någon som grillade. Så bra jag har det.......

Nu kommer mina slutord.


Jag kommer att välja mina snäckor med omsorg.
Jag kommer att välja de, de som ger mig det jag önskar, harmoni och glädje.