Jooooo jag lever, men det är knappt. Hehehe...
Älskar att jobba igen, men älskar inte mina arbetspass.( Nu tänker jag på det jag hade igår). Tretton o en halv timme.
Blir lite nojig, vet ju att proppar o sånt skit kan komma tillbaka.
Grannen sa till mig att har man en gång varit med om det så brukar man känna av om det är något på gång.
Jag gör nog det utan att erkänna, mer än här.
Känner mig helt fucked up. Prata med en blog.
Ja visst kan den ge mig svar då o då, det glädjer mig, men inte de där ögonblickliga svaren, o de gör mig ledsen till viss del.Jag skriver till viss del, för helt gör för ont. Så jag känner ingen tillfredställese på något håll.
Jaha...är det nu det så kallade självömkan-programmet sätter in....
Men åååh, vad jag saknar en famn att få krypa in i, en själ att få dryfta alla världens problem med. En kropp att få smeka, en människa att dela nästan allt med.
Kärleken, är som en svans, du jagar den runt, runt, runt o när du väl hittar o finner den då gör den så ont så du släpper den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar