När jag ibland läser igenom mina egna inlägg, kan jag känna o se att det där verkar vara en riktig pessimist som skriver de där raderna.
Men som det heter, skenet kan bedra.
För egentligen är jag en kvinna med värme och humor i mitt hjärta och i mina handlingar.
Det som solkar ner det är mitt beroende, det är inget jag önskat att så skulle det bli. Nu är det så och jag vill inget hellre än att bli fri från demonen som viskar vackra ord i mitt öra.
Det är så oerhört kämpigt att många av mina vakna minuter brottas med denna demon. Ja, nu är det ju så att demonen följer med mig in i mina drömmar också.
På flera aa-möten har jag fått höra att när "de" drack hade de inte några drömmar....jag fattar inte riktigt det, för min del kommer det så mycket till mig när jag lägger mig för att sova.
Mina drömmar är morbida, de är så verklighetstrogna att när jag vaknar så undrar jag -Var det en dröm eller var det en verklighet.
Känner mig förlamad i både kropp och själ.
Så nu är det som det är.
Egentligen borde jag sova, klockan är tjugo över fyra på morgonen.
Men har ingen lust att sova.
För mardrömmarna kommer väcka mig gång på gång på gång.
Är det konstigt att jag är slut om dagarna.
Och när dagarna kommer så vill jag inget annat än att få stopp på detta ekorrehjul som snurrar allt fortare och fortare, mitt försök till att komma till ro känns långt borta.
Men eftersom jag egentligen inte är någon pessimist,så kämpar jag på.
Att finna mig själv igen, en busig, glad, crazy,kreativ, levnadsglad, kärleksfull ömsint kvinna/mamma. Det är det jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar