Efterbehandling

I dag var det då dags för min andra efterbehandlingsdag på NMG.
Vilken omtumlande dag.
Så mycket känslor, så mycket smärta och så många tårar.

Men givetvis bjöds det också på sköna skratt.

Det är något magiskt över Nämndemansgården, solen lyser alltid där, på sitt sätt.

Nu har jag haft turen att vara där under april, som var en fantastisk vårmånad, mina efterbehandlingsdagar har också bjudit på skön och varm sol.

Och även om solen inte hade visat sig, så blir man så varm om hjärtat ändå. Vilket ställe, vilka underbara kvinnor jag lärt och lär känna där.
Tänk vilket privilegium, att få möta och få ta del av dessa tappra och modiga människor.

Nu vill jag säga till dig, att om du har bråttom eller inte på något annat sätt har tid, så är du välkommen tillbaka att läsa om "Min saga om sländan".
Jag önskar att du kan läsa den i lugn och ro.
För detta kommer bli en lång historia.Nu ska ni få vara med om en resa tillbaka i tiden, vi kommer stanna upp en stund, för att sen gå vidare till där jag är i dag.

I flera, flera år har jag längtat efter friheten, inte kommit nånvart, för jag har haft sällskap av en "listig, falsk och stark kompis". Sorry, kompisen är fortfarande här.

I vintras (feb.) öppnade jag denna blogg.

Jag kallar denna sida för "frogblog" för jag är ju sån, det hoppar grodor ur munnen på mig hela tiden.
Nåväl jag ville skriva av mig och få ventilera vad som tryckte mig.

Den som följt mig från början, vet också att jag kämpat hårt för att få komma i väg på behandling.
När jag så äntligen fick komma iväg, var jag mer eller mindre handikappad, nyopererad fot, och hade ingen möjlighet att ge mig iväg på några längre rundor.
Jag linkade ner till groddammen, som faktiskt inte så många känner till, den ligger väl för nära ytterdörren...de andra stegade ut i friheten, jag fick ta det som låg närmst till hands.

Vid groddammen hämtade jag kraft så många gånger.
Jag satt där i en timme innan det var dags för mig att dra min LDH.-livs-och droghistoria.
Solen var givetvis där då, grodorna kvackade(eller vad säger man?)
Och de glodde faktiskt på mig, i en rad satt de på en sten, och jag tänkte vilka märkliga djur.

VI, alla kvinnor bodde på en avdelning som heter "Sländan" och när vi gjort vårt eldprov, att just berätta om vårt livs -och vår droghistoria, så berättade någon för oss om "Sagan om fjärilen".
vilken var jättefin, vi belönades med en brosch i form av en slända.

Då var man trött, ledsen och stolt.
Men också befriad till viss mån.
Sagan om fjärilen är fin.....så här går vissa rader. (obs. jag vet inte vem jag ska citera)

När vi ser en hårig larv, är det svårt för oss att förstå, att en dag skall detta äckliga, krälande och motbjudande lilla kräk sväva omkring på skimrande vingar.....

Det följer med om hur fjärilen utvecklas....historien om fjärilen är vacker, det är inte det. Men här och nu vill jag berätta om Sländan....jag hoppas du vill följa med mig..... det är min "historia "
än så länge, inte min saga.
Detta är min verklighet.